Jag vet inte om något magiskt inträffar när man passerar 30, många som ditintills varit pinnsmala behåller inte sin figur utan den liksom rundar till sig lite. Det har säkert att göra med att många då får första barnet och att rutiner kanske inte riktigt blir desamma efteråt. En del klär i det där lilla extra runda och nöjer sig, en del kämpar sedan resten av livet med att försöka ta sig tillbaka till idealvikten. Det är svårt i dagens samhälle att känna sig nöjd när man hela tiden matas med bilder på trådsmala eleganta modeller med platta magar. Tidningarna gör sitt och fyller på med bilder av stjärnorna som bara några veckor efter födseln är tillbaka till sin idealvikt. Viktminskningsindustrin är idag ett mångmiljonprojekt, företagen och metoderna är oändliga och alla utlovar de snabba resultat, de visar upp vackra glada människor som nu äntligen hittat sin idealvikt igen.
När jag var sådär en 15 år var jag smal som en sticka, hade svårt att få kläderna att sitta kvar på kroppen, då trodde jag väl aldrig att jag en dag skulle tillhöra modell större. Fast så är det nu och det är så lätt att dra på sig några kilon extra - att sedan bli av med dem kan som sagt bli ett livsprojekt. Mina kilon började jag lägga på mig något år efter att jag hade fått stora, hade under ett par år pressat kroppen ganska så hårt, pluggade heltid och jobbade heltid. Det resulterade i att jag till slut gick in i den berömda väggen, inte att jag blev utbränd men jag var på god väg dig, livet behövde ses över och vissa beslut behövde tas. Kroppen som långtifrån var van vid vila och eftertanke svällde upp, 15 kg plus på ett par månader. I rättvisans namn kanske 10kg faktiskt inte hade gjort så mycket, om det hade varit muskler och att vikten hade blivit mer jämt fördelad. Jag återgick snart till livet igen, hittade ett nytt jobb och började så smått träna och röra på mig igen. Hittade nya former av rörelse som inte innebar jogging eller tid i gymmet - jag fann yogan och meditation. Kilona satt envist kvar men det viktigaste var att kroppen mådde gott.
Många år senare blir jag gravid med Prinsessan, en god graviditet, jag går inte upp för många kilon, jag jobbar ända tills jag är i v.38, cyklar varenda dag till jobbet och använder cykeln på jobbet istället för bilen. Jag mår bra i kroppen och har en förhoppning att kilona sedan ska rasa då bebis har kommit och vi får gå och rulla barnvagn. Nå ni som följt bloggen vet ju hur det gick med det. Istället blev det en resa ner till Gbg och 3 veckors stillasittande och ickerörelse kombinerat med enorm stress på 323:an. För att orka "unnade" jag mig det där lilla extra, för mig innebar det att jag inhalerade "Digestive chocolate bars" i massor och apelsin MER som fanns i automaten utanför rummet. Det blev ju sådär med maten, man hann och orkade inte riktigt med så när man väl åt så tänkte man inte på vad man åt utan man bara åt för att fylla magen så fort som möjligt. Oregelbundenhet i maten, stress och en massa choklad - tja det var ju inte positivt för vikten direkt.
Hösten var stressad och pressad och det blev rutin att handla med sig lite godis hem, för att "unna" sig lite, för allt annat var ju bara kaos och skit, chokladen gjorde mig ju glad för stunden iallafall. För varje gram som Prinsessan inte gick upp i vikt gick jag säkert upp det tiodubbla, ibland kändes det som att jag försökte äta åt henne. Jag dricker inte kaffe men jag drack då cola för att hålla mig på fötterna under alla vaknätter, en flaska cola per dag var inget ovanligt. Sen blev jag gravid med LillMucklan, gick inte upp så mycket i vikt med henne heller, men matvanorna var ganska förkastliga. Sen fortsatte vikten bara uppåt, trots att vi var ute flera timmar per dag och rörde på oss. En stor del i det berodde på mängderna mat som fanns kvar på Prinsessans tallrik, jämt fanns dem där och att slänga mat är något som är så tabu. Det har jag med mig sen barnsben då ekonomin var knapp - man slänger absolut absolut inte mat.
Förra året tog jag ett beslut, då slutade jag att dricka cola, helt tvärt, i två veckor hade jag huvudvärk och grym abstinens, men det gick över så småningom. Då tappade jag lite i vikt - äntligen. Vi har även sedan dess lagt om kosten, vi köper inte längre halvfabrikat och vi äter sällan snabbmat. För att få energi så måste vi investera i det vi stoppar i oss, vi måste ta hand om kroppen, så gott vi bara kan. Vi minskade även portionerna så sakteliga, idag är vi nere på en tredjedel av det vi glatt satt i oss på en måltid. Vi försöker göra måltiden till något positivt, även om det är svårt med Prinsessan vid matbordet - men vi försöker.
I år skulle jag vilja gå in i en affär och prova vackra kläder och uppleva att det inte bullar båda här och där och riskerar att välla över byxlinningen. Jag skulle vilja titta i spegeln och tycka om det jag ser, min spegelbild, bilden av hela mig. Men det går väldigt långsamt med vikten, plågsamt långsamt, gissningsvis är det sömnen och stressen som fortfarande ställer till det. Men just nu kan vi inte rå på just den biten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar