Jag vet inte om jag har skrivit och berättat om LillMucklans nya stil? En stil som skulle göra Björn Borg avundsjuk, med hårbandet runt huvudet så det fluffar upp en massa hår mittpå, för så blir det om man är lite drygt två år ska kunna själv, till Björn Borgs försvar vet jag inte... Sedan med den eviga handväskan runt halsen, som inte helt osökt för mig att tänka på en gammal "Helan och Halvan" -film . En film jag såg på den tiden då man såg på det som visades på TV, då man inte kunde zappa och allting var bättre än ingenting, man gillade läget. "Helan och Halvan" har som vanligt klantat till det och där kommer den trogna räddningshunden, en Sankt Bernhard med en liten kagge om halsen, för mig är det LillMucklan. Alltid redo, alltid med en liten hjälpande hand. Höll på att fnissa ihjäl mig igår då vi var ute i snön och LillMucklan bara ska göra som storasyster gör, klättra i snöhögarna, även om det går långsamt. Hursomhelst jag hade trillat, surprise. Just nu är isen maskerad av snö vilket gör tillvaron oändligt spännande. Nästan lite som för Indiana Jones kan jag tänka mig när han tog sig igenom diverse farofyllda prövningar i grottor som rasade osv. Där ligger jag iallafall platt på ryggen och funderar på om det är någon idé att resa på mig eller om jag kanske ska ägna mig åt molnskådning ett tag. Då ser jag ett litet rosa huvud som sakta höjer sig över toppen på snöhögen, sen kommer en liten näsa, en liten mun och så LillMucklan med handväskan kring halsen. Hon tumlar nerför högen och tar sig lite klumpigt fram till mig på alla fyra, med väskan dinglandes, tja så mycket den nu kan dingla då det är ganska korta band på den och gör sig beredd för att knuffa upp mig. LillMucklan to the rescue. Alltså man måste ju beundra LillMucklans självkänsla och världsbild då hon tror att hon ska kunna få upp mig, men samtidigt är gesten så underbart go och det är så typiskt LillMucklan.
Handväskan är ständigt närvarande, den ska helst hänga runt halsen på henne när hon ska sova, vilket jag inte är helt hundra förtjust i, så ibland åstadkommer vi en kompromiss då handväskan istället fungerar som hårdband. Det lustiga är nu att Prinsessan har börjat härma LillMucklan, ser helt knasigt ut när de kommer studsande båda två med sina hårband och handväskor. Men så är ju mina barn lite som de är också, fulla av egna idéer, knasiga upptåg, energi och främst av allt en vilja av stål. De dagar jag är som tröttast försöker jag upprepa för mig själv som ett mantra: det är positivt med viljestarka barn, de kommer att ha nytta av det framöver om och om och om igen... Ibland är de dock så oerhört gosiga, som nu på eftermiddagen då Prinsessan kröp upp i soffhörnet, klappade bredvid sig och ropade på att LillMucklan skulle komma och kramas med henne. Sedan bäddade de ned sig med en filt och tittade på "Lilla spöket Laban", för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag kunde för länge sedan alla repliker utantill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar