Liten Lucia smyger ut i mörkret och ställer sig så tydligt alla ser på vardagsrumsbordet. På sin lilla lapp märkt med nummer tretton ritar hon en liten gran och skriver att idag är det nog dags att ta fram och pynta granen.
Lucia är en av årets längsta dagar, något vi fick känna på för fyra år sedan då Prinsessan gjorde sin andra operation. I år skulle vi dock fokusera på något vanligt och normalt, något som alla andra familjer gör, de flesta iallafall. Prinsessan skulle få vara med om sitt första luciafirande. Med en liten sånglärka i vagnen begav vi oss alltså iväg i morgonmörkret.
Samma tid som vi då för fyra år sedan började packa iordning och bege oss mot hissen upp till operation så var vi på dagis. Inte en själ där, det var tomt på dagis. Ridå... Slängde ner barnen i vagnen igen och begav oss mot kyrkan istället där de skulle fira, tänkte att de kanske gått lite tidigt.
7:30, den tid då vi den där morgonen för fyra år sedan stod i hissen på väg upp till ovissheten, så sladdade mamman in med vagnen utanför kyrkan. Bara för att höra små klara barnröster som redan är igång med att sjunga den andra sången. Prinsessan vägrade att gå in när hon såg hur många människor som trängdes därinne och då brast mamman i gråt. För orättvisan att vi antagligen inte fått samma information som de andra föräldrarna och för Prinsessan uppenbara besvikelse, för det faktum att Prinsessan inte klarar att gå in i ett rum med för många människor. Kanske allra mest för just den biten att vi denna dag skulle göra något normalt men som nu togs ifrån oss.
Vi beslöt att gå och se storasysters luciatåg istället, klämde oss in en liten kortis för längre än så klarade inte en liten orolig Prinsessa. Gick hem och hoppade upp i soffan och försedda med varsin lussebulle så tittade barnen på luciatåget på SVT play, om och om igen ville Prinsessan se dem sjunga."Åh såååå vackert"
Men sedan kom Prinsessan ihåg vad som stått i det lilla kort som lucian kommit med på morgonen, granen skulle ju fram. Hjälp vilken fart det blev på henne, tog tag i min hand och försökte ömsom dra och ömsom fösa mig uppför trappen. Fort nu på en gång, helst igår om det hade gått. Vår vackra plastgran i grön metallic glitter, ni vet en sådan där gran som man egentligen inte behöver något extra glitter på... tja om man inte är Prinsessan då vill säga.
Lika kul varenda gång att se hur granen punktdekoreras, allt kul på ett ställe och stackars katten höll på att gå upp i spiraler när han skulle vara med och hjälpa till. En leksak bara för honom, Prinsessan var så arg på honom och LillMucklan vrålade. Men efter att har sprutat vatten på katten ett par gånger insåg han att låta bli granen och lade sig surt i soffan och blängde på barnen.
Efter 30 minuter hade faktiskt LillMucklan ledsnat på att dekorera granen och fnulade vidare för att klippa sönder fler av mammas räkningar. Visserligen ett lovvärt initiativ om det nu hade inneburit att man då slapp betala dem.
Prinsessan däremot flyttade runt på kulor, smällkarameller, backade tillbaka, hmm:ade, kliade sig lite i huvudet, flyttade några varv till på saker, inspekterade, snurrade lite på granen och började om. I två timmar höll hon på, ända tills Stora kom hem. Då placerade sig Prinsessan på puffen och lät lilla diktatorfingret ta vid istället, för att dirigera Stora till att hänga där Prinsessan ville att saker skulle hänga. Till slut var nog granen till belåtenhet för då kom Prinsessan och kröp upp i min famn och sedan skulle jag beundrande titta på granen med henne.
Lucia är en av årets längsta dagar, något vi fick känna på för fyra år sedan då Prinsessan gjorde sin andra operation. I år skulle vi dock fokusera på något vanligt och normalt, något som alla andra familjer gör, de flesta iallafall. Prinsessan skulle få vara med om sitt första luciafirande. Med en liten sånglärka i vagnen begav vi oss alltså iväg i morgonmörkret.
Samma tid som vi då för fyra år sedan började packa iordning och bege oss mot hissen upp till operation så var vi på dagis. Inte en själ där, det var tomt på dagis. Ridå... Slängde ner barnen i vagnen igen och begav oss mot kyrkan istället där de skulle fira, tänkte att de kanske gått lite tidigt.
7:30, den tid då vi den där morgonen för fyra år sedan stod i hissen på väg upp till ovissheten, så sladdade mamman in med vagnen utanför kyrkan. Bara för att höra små klara barnröster som redan är igång med att sjunga den andra sången. Prinsessan vägrade att gå in när hon såg hur många människor som trängdes därinne och då brast mamman i gråt. För orättvisan att vi antagligen inte fått samma information som de andra föräldrarna och för Prinsessan uppenbara besvikelse, för det faktum att Prinsessan inte klarar att gå in i ett rum med för många människor. Kanske allra mest för just den biten att vi denna dag skulle göra något normalt men som nu togs ifrån oss.
Vi beslöt att gå och se storasysters luciatåg istället, klämde oss in en liten kortis för längre än så klarade inte en liten orolig Prinsessa. Gick hem och hoppade upp i soffan och försedda med varsin lussebulle så tittade barnen på luciatåget på SVT play, om och om igen ville Prinsessan se dem sjunga."Åh såååå vackert"
Men sedan kom Prinsessan ihåg vad som stått i det lilla kort som lucian kommit med på morgonen, granen skulle ju fram. Hjälp vilken fart det blev på henne, tog tag i min hand och försökte ömsom dra och ömsom fösa mig uppför trappen. Fort nu på en gång, helst igår om det hade gått. Vår vackra plastgran i grön metallic glitter, ni vet en sådan där gran som man egentligen inte behöver något extra glitter på... tja om man inte är Prinsessan då vill säga.
Lika kul varenda gång att se hur granen punktdekoreras, allt kul på ett ställe och stackars katten höll på att gå upp i spiraler när han skulle vara med och hjälpa till. En leksak bara för honom, Prinsessan var så arg på honom och LillMucklan vrålade. Men efter att har sprutat vatten på katten ett par gånger insåg han att låta bli granen och lade sig surt i soffan och blängde på barnen.
Efter 30 minuter hade faktiskt LillMucklan ledsnat på att dekorera granen och fnulade vidare för att klippa sönder fler av mammas räkningar. Visserligen ett lovvärt initiativ om det nu hade inneburit att man då slapp betala dem.
Prinsessan däremot flyttade runt på kulor, smällkarameller, backade tillbaka, hmm:ade, kliade sig lite i huvudet, flyttade några varv till på saker, inspekterade, snurrade lite på granen och började om. I två timmar höll hon på, ända tills Stora kom hem. Då placerade sig Prinsessan på puffen och lät lilla diktatorfingret ta vid istället, för att dirigera Stora till att hänga där Prinsessan ville att saker skulle hänga. Till slut var nog granen till belåtenhet för då kom Prinsessan och kröp upp i min famn och sedan skulle jag beundrande titta på granen med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar