Huset skulle behöva pimpas eller julas till lite. En gång hade det blåa huset goda potential att bli julens högborg, men tiden går och det har inte kommit fram fler tomtar eller prydnader på länge.
Det var nog Tomtenissans budskap när hon bad barnen jula till det lite.
Problemet var väl bara att tiden inte räckte till. Så istället valde mamman att tolka budskapet till att gälla att det ännu inte luktar riktigt bra med jul hemma.
Det blev så en snabb sväng i allt det andra till blomsteraffären för att köpa hyacinter till barnen. Blå till stora, vit till Prinsessan och rosa till LillMucklan. Pimpa huset får nog vänta till en dag då vi faktiskt är hemma och kan göra det.
7:30 hos tandläkaren innebar uppstigning senast 6:30, det var väl bara det att för första gången på länge så sov båda barnen den tiden. Prinsessan tänkte inte vakna alls, hon bara morrade på mig och förklarade att hon inte tänkte kliva ur sängen alls. Efter mycket möda, stort besvär och en ansenlig mängd minuter senare så satt vi iallafall i bilen på väg in mot staden i morgonmörkret.
Tacksam är jag för att Prinsessan gått två gånger om året hos tandläkaren sedan hon fyllde ett, för nu när hon verkligen behövde tandläkaren var det inget konstigt att vara där. Eller hon är ju inte direkt glad åt det, men hon småpratade med tandläkaren och var riktigt social - något jag inte är van att se henne vara när vi är i de situationerna. Fast sedan ville hon inte gärna sitta i stolen själv, så när tandläkaren tittade henne i munnen satt hon hos mig. Men när det blev dags för idolfoton av munnen, eller som tandläkaren sa - nu ska vi gå på cirkus och balansera kameran på näsan, då satt Prinsessan helt ensam i stolen.
Tandläkaren var inte alls glad över det bemötande vi hade fått av jouren i helgen. För med en mekanisk klaff och waran så ska Prinsessan alltid kontrolleras på en gång. Orkar inte gå in på hur besviken jag är på sjukvård och tandvård just nu igen. Med oss hem fick vi även en antibakteriell kräm att kleta på runt Prinsessans tänder för att förhindra infektion. Kanske vi hade behövt i lördags eller söndags, ja just det, det var ju då vi inte fick komma in - det behövdes ju inte -morr- Ny tid i januari för att följa upp vad som händer med tanden som försvann. Fortsätter hon blöda ska vi även söka igen...
Efter tandläkaren stressade vi upp på stan för att få i småfolket lite frukost, varsin ostfralla och juice. Sedan skulle Prinsessan nämligen träffa resten av sina små dagiskompisar och gå på teater. Något Prinsessan var enormt på, teater är jättekul - hon var jättepå ända tills hon såg hur mycket barn som strömmade in på Konserthuset. Jag kände hur Prinsessan liksom började stelna till och sedan började det repetitiva, gnället och ångesten. Dagiskompisarna kom och jag trodde att hon kanske skulle piggna till och bli lite glad. Istället slängde sig Prinsessan om halsen på mig och höll sig krampaktigt kvar för glatta livet.
Efter tandläkaren stressade vi upp på stan för att få i småfolket lite frukost, varsin ostfralla och juice. Sedan skulle Prinsessan nämligen träffa resten av sina små dagiskompisar och gå på teater. Något Prinsessan var enormt på, teater är jättekul - hon var jättepå ända tills hon såg hur mycket barn som strömmade in på Konserthuset. Jag kände hur Prinsessan liksom började stelna till och sedan började det repetitiva, gnället och ångesten. Dagiskompisarna kom och jag trodde att hon kanske skulle piggna till och bli lite glad. Istället slängde sig Prinsessan om halsen på mig och höll sig krampaktigt kvar för glatta livet.
Nåja vi följer väl med in då och ser om hon släpper därinne när hon ser att kompisarna klär av sig, ville heller inte släppa Prinsessan ute på trottoaren då jag såg hur jäktade pedagogerna var då det var barn överallt och ingenstans. Men någonstans borde jag ha lärt mig, men ibland är man ju dummare än tåget - så enkelt är det. För väl inne var det ett öronbedövande ljud, så mycket barn på ett och samma ställe och Prinsessan körde in sin lilla näsa långt ner i min halsduk. Kände hur hon försökte stänga allt ute, men att det bara sköljde över henne ändå. Försöker sätta ner Prinsessan på golvet men hon klöser, skriker och försöker klättra sig upp. Prinsessans favoritpedagog försöker ta över, men Prinsessan ställer sig som en sprättbåge i famnen på pedagogen och ångestmorrar.
Inser att detta inte kommer att ordna sig alls och för de andra barnens skull är det bättre att jag tar med mig Prinsessan därifrån. Eller tja för Prinsessans del också givetvis för detta var mer än hon mäktade med, kanske hon hade tinat upp om hon haft någon som kunnat ha fullt fokus på henne. Men detta var inte rätt situation och jag funderar jag på hur luciafirandet nästa vecka ska gå, nåja en dag i taget och då är ju jag och LillMucklan med i kulisserna.
Det stora problemet nu är att jag står med två barn, ett barn som i panik klamrar sig fast om halsen på mig och en annan liten i handen. Inget ovanligt och kanske inget att stressa upp sig för om det nu inte vore för att klockan var 9:15 och 9:45 skulle jag vara på en intervju i andra änden av stan. Skitbra, verkligen skitbra. Försöker ringa barnens morfar, inget svar - så då är det bara pappan som gäller. Tack å lov så svarar han och kan ta barnen en liten sväng. Skynda, skynda barnen, pressa in dem i bilen, Prinsessan verkligen inte glad över behandlingen, men inte mycket att göra.
Dumpa barnen och sedan iväg till intervjun. Tror att den gick någorlunda bra, men det var svårt att fokusera efter morgonen - men samtidigt kunde jag ju ärligt svara att jag och vi är väldigt flexibla iallafall och att vi hanterar varje ny uppkommen situation för vad den är.
Skynda, skynda åka och hämta barnen. Iväg och köpa lite hyacinter, få i barnen lite mat och sedan iväg till morfar. Försöka få barnen att kissa innan jag åker tillbaka in till stan för ett informationsmöte om en kurs. Stressa, stressa, åka till morfar, ta en macka i flykten. Försöka få barnen att kissa igen, stoppa in barnen för att åka hem igen. För nu är klockan redan kvart i fem och det är två små trötta barn jag har i bilen. Inser att även om jag kanske har något som vi snabbt kan laga middag på så är det inte läge, så blir en sväng förbi pizzerian. Två kebaber rikare och mycket pengar fattigare så slirar vi så småningom in på parkeringen utanför det blåa huset. Prinsessan, som förklarat i bilen att hon är så trött att hon inte kommer orka äta mat utan jag får mata henne, inhalerar sin kebabtallrik oväntat snabbt. För LillMucklan går det lite långsammare, men maten går i.
Sedan börjar den vilda jakten på Prinsessan för att få i henne sin medicin, vilket hon tydligen inte tänker göra utan en brottningsmatch och kurragömmalek först. Lika illa är det att få henne i pyjamas, kissa, borsta tänder och krämen vi fick av tandläkaren till tänderna är inte uppskattad. Mitt i allt detta så ska pappan iväg på styrelsemöte...
Det är ju en väldig tur att inte allt ska hända på en gång, så att man kan arbeta på detta med mindfulness och en sak i taget. Nu hoppas jag och ber på mina bara knän att vi alla får sova inatt, för det behövs, för stor som liten.
Det stora problemet nu är att jag står med två barn, ett barn som i panik klamrar sig fast om halsen på mig och en annan liten i handen. Inget ovanligt och kanske inget att stressa upp sig för om det nu inte vore för att klockan var 9:15 och 9:45 skulle jag vara på en intervju i andra änden av stan. Skitbra, verkligen skitbra. Försöker ringa barnens morfar, inget svar - så då är det bara pappan som gäller. Tack å lov så svarar han och kan ta barnen en liten sväng. Skynda, skynda barnen, pressa in dem i bilen, Prinsessan verkligen inte glad över behandlingen, men inte mycket att göra.
Dumpa barnen och sedan iväg till intervjun. Tror att den gick någorlunda bra, men det var svårt att fokusera efter morgonen - men samtidigt kunde jag ju ärligt svara att jag och vi är väldigt flexibla iallafall och att vi hanterar varje ny uppkommen situation för vad den är.
Skynda, skynda åka och hämta barnen. Iväg och köpa lite hyacinter, få i barnen lite mat och sedan iväg till morfar. Försöka få barnen att kissa innan jag åker tillbaka in till stan för ett informationsmöte om en kurs. Stressa, stressa, åka till morfar, ta en macka i flykten. Försöka få barnen att kissa igen, stoppa in barnen för att åka hem igen. För nu är klockan redan kvart i fem och det är två små trötta barn jag har i bilen. Inser att även om jag kanske har något som vi snabbt kan laga middag på så är det inte läge, så blir en sväng förbi pizzerian. Två kebaber rikare och mycket pengar fattigare så slirar vi så småningom in på parkeringen utanför det blåa huset. Prinsessan, som förklarat i bilen att hon är så trött att hon inte kommer orka äta mat utan jag får mata henne, inhalerar sin kebabtallrik oväntat snabbt. För LillMucklan går det lite långsammare, men maten går i.
Sedan börjar den vilda jakten på Prinsessan för att få i henne sin medicin, vilket hon tydligen inte tänker göra utan en brottningsmatch och kurragömmalek först. Lika illa är det att få henne i pyjamas, kissa, borsta tänder och krämen vi fick av tandläkaren till tänderna är inte uppskattad. Mitt i allt detta så ska pappan iväg på styrelsemöte...
Det är ju en väldig tur att inte allt ska hända på en gång, så att man kan arbeta på detta med mindfulness och en sak i taget. Nu hoppas jag och ber på mina bara knän att vi alla får sova inatt, för det behövs, för stor som liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar