Den här gången var vi laddade, taggade och framförallt ilskna, gissningsvis var vi lika muntra som två bålgetingar som blivit skakade ur sitt bo. Ju närmre vi kom Göteborg desto mer byggdes irritation och stress upp - jag är bara förvånad att det inte kom rök ur öronen på oss, samt att det inte ringde varningsklockor när vi steg in på Drottning Silvias barnsjukhus ... För vi hade blodvittring.
Nå fullt så illa blev det inte under dagen, för vi utövade passiv aggressivitet, så andas ut ingen åkte på stryk eller blev utskälld. Men jag kan dessvärre tänka mig att det måste ha varit en otrevlig upplevelse för den mottagande sjuksköterskan - då hon intet ont anande tog emot oss. Hade en trotsig 3-åring sett oss hade barnet blivit stolt för vi förklarade att vi tänkte inte alls delta i det schema hon satt hon upp - för det passade inte oss och än mindre Prinsessan.
Idag skäms jag lite över detta för vi hade kunnat sköta det så mycket snyggare, att vi blev bemötta dåligt ( i våra ögon) förra gången gav oss inte rätten att ta ut det över den personal vi mötte under detta besök. Vi borde ha försökt bearbeta sista besöket, och hade vi haft kraft borde ett formellt brev ha skickats ner till avdelningen för att ge feedback. Men det hade vi alltså inte gjort - så nu var det just denna sjuksköterska vi var arga på.
Här vill jag även förtydliga lite att jag tror inte alls att sjukhuspersonal är inkompetent eller saknar empati. Jag tror att de besitter båda två, men att situationen för dem är oerhört pressad, vi lever i tider när man ska spara på allt - så självklart sparas det även på sjukvården. Jag tror även att många av dem som arbetar är välvilliga - men även en handling som utförs välvilligt kan göra att resultatet blir pannkaka. Jag undrar vidare hur mycket feedback man egentligen får? Jag tror dessvärre att det bemötande som vi skrev om ovan är desto vanligare, och en arg förälder i affekt, som dessutom visar upp trotsliknande beteende tror jag att man bara viftar bort. Man ursäktar beteende med att man förstår att personen ifråga är pressad, osäker, arg och ledsen. Problemet blir väl bara då att kritiken inte går fram - fast å andra sidan skulle kritiken har levererats i en bättre förpackning.
Vi fick omgående ett eget rum på dagvården denna gång - så att vi skulle känna att vi hade någonstans att vara. Fast vi var inte så tacksamma för det faktumet ändå, för nu kändes det som att vi blev bortglömda då vi inte satt så personalen såg oss varenda gång de gick förbi. Fast för Prinsessan tror jag att detta arrangemang var guld, för hon kom bort från det stojjiga och ljusa väntrummet och fick lugn och ro - så gott det gick med två ilskna föräldrar.
De "krav" vi ställde för dagen var:
-Prinsessans mattider måste respekteras, sömntiderna i den mån det gick
-Kem.labb skulle inte få hacka henne i foten utan skulle prover tas så fick narkos göra detta. Narkos hade vi goda erfarenheter av, förutom vid sista besöket och vårt antagande var att om narkos fick möjlighet att planera in de prover som skulle tas så skulle det inte bli lika kaotiskt som sist.
Annars gick det som på räls. Vi hade tur att få ultraljudet gjort av den läkare som var den första som undersökte Prinsessan när hon kom ner till Gbg, för tre månader sedan. Hade vi förstått det hela rätt var Prinsessan även hans första egna patient också. Kände
s tryggt, för han var varm, förstående och noggrann och som ni ser måste Prinsessan ha känt likadant för hon somnade sött när det var dags för undersökningen.
Röntgen gick lite bättre denna gången, kanske hade vi lärt oss hur man skulle hålla Prinsessan bäst jag vet inte, men vi fick bilderna på en gång. Även provtagningen gick utan större mankemang, eller ja Prinsessan var ju inte glad och somnade uttröttad när jag fick henne i famnen, men det var acceptabelt. Nästan 3 månader gammal vägde Prinsessan 4525g och var 60,5cm lång. Därmed ökade hon de 125g i veckan som hon hade som mål under denna period. Sedan ville man även denna gången göra en datortomografi för att titta på flödet i hjärtat, så man satte en infart för att kunna ge henne kontrastvätska samt lugnande medel - hade stora svårigheter att se att hon skulle ligga prick stilla annars.
Svårare var det med blodtrycket, för man hittade inte riktigt rätt manschett och Prinsessan avskydde (och gör det fortfarande) ljudet som maskinen åstadkommer. Hon blev rosenrasande och då är inte resultatet gällande. Det medförde att vi kände oss jagade av blodtrycksmätaren hela dagen. Fast efter femte försöket suckade sjuksköterskan och gav upp, det var ingen idé.
Det blev en lång eftermiddag att vänta på att läkaren skulle komma och skriva ut oss, han kom inte och sjuksköterskan började prata om att vi kanske skulle behöva stanna en natt till i Gbg för att få prata med läkaren under morgondagen. Vi förklarade här dock benhårt att vi hade en orolig storasyster hemma som inte tyckte om när vi bara försvann och inte kom hem igen och att om allt såg bra ut kunde läkaren ringa oss hemma.
Vi kom hem sent denna gången - men vi var glada och tacksamma att besöket gått bra och att vi var hemma...
Det är mycket vi hade kunnat göra annorlunda den här dagen - vi hade kunnat vara mycket smidigare i vårt bemötande - men vi var en erfarenhet rikare. Att om vi försökte planera besöket så gott det gick, satte upp gränser och var tydliga med detta så gick allt så mycket smidigare och vi kom inte att åka hem med pyrande ilska och besvikelse.
Vi hade lärt oss ordet NEJ...
Nå fullt så illa blev det inte under dagen, för vi utövade passiv aggressivitet, så andas ut ingen åkte på stryk eller blev utskälld. Men jag kan dessvärre tänka mig att det måste ha varit en otrevlig upplevelse för den mottagande sjuksköterskan - då hon intet ont anande tog emot oss. Hade en trotsig 3-åring sett oss hade barnet blivit stolt för vi förklarade att vi tänkte inte alls delta i det schema hon satt hon upp - för det passade inte oss och än mindre Prinsessan.
Idag skäms jag lite över detta för vi hade kunnat sköta det så mycket snyggare, att vi blev bemötta dåligt ( i våra ögon) förra gången gav oss inte rätten att ta ut det över den personal vi mötte under detta besök. Vi borde ha försökt bearbeta sista besöket, och hade vi haft kraft borde ett formellt brev ha skickats ner till avdelningen för att ge feedback. Men det hade vi alltså inte gjort - så nu var det just denna sjuksköterska vi var arga på.
Här vill jag även förtydliga lite att jag tror inte alls att sjukhuspersonal är inkompetent eller saknar empati. Jag tror att de besitter båda två, men att situationen för dem är oerhört pressad, vi lever i tider när man ska spara på allt - så självklart sparas det även på sjukvården. Jag tror även att många av dem som arbetar är välvilliga - men även en handling som utförs välvilligt kan göra att resultatet blir pannkaka. Jag undrar vidare hur mycket feedback man egentligen får? Jag tror dessvärre att det bemötande som vi skrev om ovan är desto vanligare, och en arg förälder i affekt, som dessutom visar upp trotsliknande beteende tror jag att man bara viftar bort. Man ursäktar beteende med att man förstår att personen ifråga är pressad, osäker, arg och ledsen. Problemet blir väl bara då att kritiken inte går fram - fast å andra sidan skulle kritiken har levererats i en bättre förpackning.
Vi fick omgående ett eget rum på dagvården denna gång - så att vi skulle känna att vi hade någonstans att vara. Fast vi var inte så tacksamma för det faktumet ändå, för nu kändes det som att vi blev bortglömda då vi inte satt så personalen såg oss varenda gång de gick förbi. Fast för Prinsessan tror jag att detta arrangemang var guld, för hon kom bort från det stojjiga och ljusa väntrummet och fick lugn och ro - så gott det gick med två ilskna föräldrar.
De "krav" vi ställde för dagen var:
-Prinsessans mattider måste respekteras, sömntiderna i den mån det gick
-Kem.labb skulle inte få hacka henne i foten utan skulle prover tas så fick narkos göra detta. Narkos hade vi goda erfarenheter av, förutom vid sista besöket och vårt antagande var att om narkos fick möjlighet att planera in de prover som skulle tas så skulle det inte bli lika kaotiskt som sist.
Annars gick det som på räls. Vi hade tur att få ultraljudet gjort av den läkare som var den första som undersökte Prinsessan när hon kom ner till Gbg, för tre månader sedan. Hade vi förstått det hela rätt var Prinsessan även hans första egna patient också. Kände
s tryggt, för han var varm, förstående och noggrann och som ni ser måste Prinsessan ha känt likadant för hon somnade sött när det var dags för undersökningen.Röntgen gick lite bättre denna gången, kanske hade vi lärt oss hur man skulle hålla Prinsessan bäst jag vet inte, men vi fick bilderna på en gång. Även provtagningen gick utan större mankemang, eller ja Prinsessan var ju inte glad och somnade uttröttad när jag fick henne i famnen, men det var acceptabelt. Nästan 3 månader gammal vägde Prinsessan 4525g och var 60,5cm lång. Därmed ökade hon de 125g i veckan som hon hade som mål under denna period. Sedan ville man även denna gången göra en datortomografi för att titta på flödet i hjärtat, så man satte en infart för att kunna ge henne kontrastvätska samt lugnande medel - hade stora svårigheter att se att hon skulle ligga prick stilla annars.
Svårare var det med blodtrycket, för man hittade inte riktigt rätt manschett och Prinsessan avskydde (och gör det fortfarande) ljudet som maskinen åstadkommer. Hon blev rosenrasande och då är inte resultatet gällande. Det medförde att vi kände oss jagade av blodtrycksmätaren hela dagen. Fast efter femte försöket suckade sjuksköterskan och gav upp, det var ingen idé.
Det blev en lång eftermiddag att vänta på att läkaren skulle komma och skriva ut oss, han kom inte och sjuksköterskan började prata om att vi kanske skulle behöva stanna en natt till i Gbg för att få prata med läkaren under morgondagen. Vi förklarade här dock benhårt att vi hade en orolig storasyster hemma som inte tyckte om när vi bara försvann och inte kom hem igen och att om allt såg bra ut kunde läkaren ringa oss hemma.
Vi kom hem sent denna gången - men vi var glada och tacksamma att besöket gått bra och att vi var hemma...
Det är mycket vi hade kunnat göra annorlunda den här dagen - vi hade kunnat vara mycket smidigare i vårt bemötande - men vi var en erfarenhet rikare. Att om vi försökte planera besöket så gott det gick, satte upp gränser och var tydliga med detta så gick allt så mycket smidigare och vi kom inte att åka hem med pyrande ilska och besvikelse.
Vi hade lärt oss ordet NEJ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar