Överlämningen från Gbg till USÖ hade dessvärre inte varit helt smidig skulle jag snart upptäcka, för det fanns stora hål i kunskapen om vad Prinsessan hade varit med om och hur hon hade behandlats.
Första natten blev minst sagt kaotisk, den jourhavande läkaren var inte inläst på hjärtisar, och Prinsessans blodtryck gjorde henne ordentligt oroad. För mig som sett de sifforna förut, 39/17 var det ingen nyhet, speciellt inte som att Prinsessan åt blodtryckssänkande. Men läkaren ville ha extra koll på Prinsessan, efter en stunds resonerande gick hon dock och ringde ner till 323:an och fick mina uppgifter bekräftade. Efter det fick vi äntligen lite välbehövlig sömn.
Här någonstans började även misstanken gro att hädanefter var det vi som föräldrar som ägde Prinsessans medicinska historia, att man förväntade sig att vi skulle vara på-och inlästa på vad allt detta innebar. Enormt skrämmande kändes det, för helt plötsligt hade vi gått från att vara föräldrar till att vara sjukvårdare, inte genom delegering eller utbildning utan bara tack vare det faktum att vi hade förflyttat oss cirka 30 mil österut i landet.
Vi insåg dock snart att vår kunskap om Prinsessan gav oss respekt och mycket mer hänsynsfull omvårdnad, vi fick lite mer utrymme helt plötsligt - och det var underbart. Men ingenting är gratis och utrymmet och friheten kostade oss det fulla ansvaret för Prinsessan.
Lördagen gick åt till diverse provtagningar och undersökningar, men vi lyckades faktiskt tigga till oss ett par timmar till promenad i det vackra höstvädret. Tre veckor gammal hade Prinsessan hitintills inte vistats utomhus och nu ansåg vi att hon behövde komma ut. Prinsessan fann sig väl till rätta i vagnen och somnade så snart vi lämnade sjukhusområdet.
Det tråkiga med denna promenad, och de promenader som följde de närmsta veckorna var dessvärre att vi såg ambulanser överallt. Känslan av att vara övervakad eller att någon när som helst skulle komma och ta Prinsessan var hela tiden överhängande, vi kände oss jagade av ambulanserna. En helt irrationell tanke - men det var så det kändes.
Även såhär tre år senare så har jag svårt att se eller höra en ambulans utan att ögonen tåras och jag får impulsen att slita upp Prinsessan och hålla henne nära nära så att ingen ska kunna ta henne.
Första natten blev minst sagt kaotisk, den jourhavande läkaren var inte inläst på hjärtisar, och Prinsessans blodtryck gjorde henne ordentligt oroad. För mig som sett de sifforna förut, 39/17 var det ingen nyhet, speciellt inte som att Prinsessan åt blodtryckssänkande. Men läkaren ville ha extra koll på Prinsessan, efter en stunds resonerande gick hon dock och ringde ner till 323:an och fick mina uppgifter bekräftade. Efter det fick vi äntligen lite välbehövlig sömn.
Här någonstans började även misstanken gro att hädanefter var det vi som föräldrar som ägde Prinsessans medicinska historia, att man förväntade sig att vi skulle vara på-och inlästa på vad allt detta innebar. Enormt skrämmande kändes det, för helt plötsligt hade vi gått från att vara föräldrar till att vara sjukvårdare, inte genom delegering eller utbildning utan bara tack vare det faktum att vi hade förflyttat oss cirka 30 mil österut i landet.
Vi insåg dock snart att vår kunskap om Prinsessan gav oss respekt och mycket mer hänsynsfull omvårdnad, vi fick lite mer utrymme helt plötsligt - och det var underbart. Men ingenting är gratis och utrymmet och friheten kostade oss det fulla ansvaret för Prinsessan.
Lördagen gick åt till diverse provtagningar och undersökningar, men vi lyckades faktiskt tigga till oss ett par timmar till promenad i det vackra höstvädret. Tre veckor gammal hade Prinsessan hitintills inte vistats utomhus och nu ansåg vi att hon behövde komma ut. Prinsessan fann sig väl till rätta i vagnen och somnade så snart vi lämnade sjukhusområdet.
Det tråkiga med denna promenad, och de promenader som följde de närmsta veckorna var dessvärre att vi såg ambulanser överallt. Känslan av att vara övervakad eller att någon när som helst skulle komma och ta Prinsessan var hela tiden överhängande, vi kände oss jagade av ambulanserna. En helt irrationell tanke - men det var så det kändes.Även såhär tre år senare så har jag svårt att se eller höra en ambulans utan att ögonen tåras och jag får impulsen att slita upp Prinsessan och hålla henne nära nära så att ingen ska kunna ta henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar