Vi kom hem från Göteborg på torsdagen om jag inte missminner mig och då sa man att det inte fanns några förändringar sedan sista undersökningen. På tisdagen kommer maken hem från jobbet och något är fel något är bara så himla fel.
Visar sig att man hade gått igenom Prinsessan på tisdagens thorax konferens och hon mådde inte alls bra, faktiskt var det ganska så illa med hjärtat. Homograften hade börjat ätas upp och klaffen var ordentligt påverkad. Så ståendes på jobbet hade maken tagit det där samtalet från dolt nummer - för detta var innan vi blev rutinerade och fick ångest då vi såg den beteckningen - där man förklarat att Prinsessan hade en ny operationstid, satt till lucia, den 11:e december skulle vi skrivas in.
På något sätt hade frågan kommit upp om operationen behövde göras nu. Svaret blev ja, eller jo vi kunde ju vänta men för varje dag blev chanserna sämre att operationen skulle lyckas och Prinsessan skulle bli i allt sämre skick. Med de fel hjärtat hade just där och då skulle hon inte överleva upp till skolålder....
Det blev bara tomt, det kändes som jag föll utan att någon eller något tog emot mig, ömsom kalla ömsom varma kårar utefter ryggraden och hela tillvaron kändes surrealistisk. Till våren hade man ju pratat om... lucia är ju inte våren...
Hur berättar man för Prinsessans storasyster att vi måste åka iväg igen, hon som precis hade börjat finna sig i tillvaron och att vi faktiskt var hemma?
Det finns inga skonsamma sätt att berätta det på, utan det är bara att göra det, men det skar i hjärtat på mig.
På positiva sidan denna gången var ju dock att vi kunde planera vår frånvaro, styra upp var Storasyster skulle vara någonstans och vi försvann inte bara som vi gjorde då Prinsessan föddes.
Jag tryckte Prinsessan hårt intill mig, grät över allt som var och allt som inte var och önskade att vi skulle få vakna ur denna mardröm.
Visar sig att man hade gått igenom Prinsessan på tisdagens thorax konferens och hon mådde inte alls bra, faktiskt var det ganska så illa med hjärtat. Homograften hade börjat ätas upp och klaffen var ordentligt påverkad. Så ståendes på jobbet hade maken tagit det där samtalet från dolt nummer - för detta var innan vi blev rutinerade och fick ångest då vi såg den beteckningen - där man förklarat att Prinsessan hade en ny operationstid, satt till lucia, den 11:e december skulle vi skrivas in.
På något sätt hade frågan kommit upp om operationen behövde göras nu. Svaret blev ja, eller jo vi kunde ju vänta men för varje dag blev chanserna sämre att operationen skulle lyckas och Prinsessan skulle bli i allt sämre skick. Med de fel hjärtat hade just där och då skulle hon inte överleva upp till skolålder....
Det blev bara tomt, det kändes som jag föll utan att någon eller något tog emot mig, ömsom kalla ömsom varma kårar utefter ryggraden och hela tillvaron kändes surrealistisk. Till våren hade man ju pratat om... lucia är ju inte våren...
Hur berättar man för Prinsessans storasyster att vi måste åka iväg igen, hon som precis hade börjat finna sig i tillvaron och att vi faktiskt var hemma?
Det finns inga skonsamma sätt att berätta det på, utan det är bara att göra det, men det skar i hjärtat på mig.
På positiva sidan denna gången var ju dock att vi kunde planera vår frånvaro, styra upp var Storasyster skulle vara någonstans och vi försvann inte bara som vi gjorde då Prinsessan föddes.
Jag tryckte Prinsessan hårt intill mig, grät över allt som var och allt som inte var och önskade att vi skulle få vakna ur denna mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar