Ketchupeffekten

På torsdagen fick vi äntligen ett eget rum, ett eget krypin, chansen att prata i lugn och ro utan att man ventilerar för alla inne på övervakningsrummet.

Chansen att slappna av, inte känna att man är iakttagen och bedömd hela tiden.

Chansen att bara få vara vi
...att bara vara jag och du
...att bara få vara Prinsessans föräldrar

Bilden är oretuscherad, den är talande, att kunna få vara så avslappnad och inte bry sig om hur man ser ut eller vad man visar utåt, att äntligen få somna tillsammans med sitt barn.

Att kunna stänga en dörr om sig, att stänga alla ljud och intryck ute, att lära sig att andas igen. Plötsligt kände man hur trött man var efter all anspänning, hur hela kroppen värkte efter att ha suttit på en stol bredvid Prinsessan - dag ut och dag in i snart 3 veckors tid.

Pratade med min syster straxt efter lunch, för hon behövde åka hem och då var tanken att Prinsessans storasyster skulle komma ner till oss i Gbg, för nu hade vi utnyttjat alla möjligheter till barnvakt som vi hade. Fick dock avsluta samtalet mitt i för det kom in en sjuksyster som skulle dra Prinsessans pacemaker-trådar. Något vi hade lärt oss betydde att man skulle få åka hem snart. Vilket också var fallet, vi var beräknade att få åka hem under fredagen.

Det kändes som en kalldusch, för vi var inte beredda, det blev bara kaos i alltihop. Sjukhuset är ingen plats man vill vara på längre än man måste, men någonstans så vänjer man sig vid det lunket och det kändes skrämmande att helt plötsligt lämna denna slutna miljö.

Absurdt nog så vandrar även en tanke längs en av hjärnans vindlande gångar att - att man känner sig avvisad, att har jag varit för besvärlig nu, har jag ställt för mycket krav på tillvaron, eller vad hände från imorse tills nu?

Men givetvis - störst var ändock den svindlande tanken att vi var på väg hem

Vi har dock med tiden lärt oss, att på sjukhuset härskar ketchupeffekten, först kommer ingenting, sen ingenting och så lite mer av ingenting och sedan kommer allt på en gång.. Det går snabbt och då gäller det att vara snabb i vändningarna, något man inte är efter lång tid av dålig sömn och dåliga rutiner. Det blir skrämmande, förändringar känns jobbigt för mentalt är man inte på banan och om förändringen är positiv så finns stora motstånd till förändringar. För hitintills har hela ens tillvaron ställts på ända, av just förändringar, ändrade planer och inställning.

Var det meningen nu att vi skulle kunna sköta vårt barn helt plötsligt?
Efter många många inkompetensförklaringar?
Som att inte få byta blöja själva eller bli lyssnade på...
Var vi dugliga som föräldrar?

Snabbt ställa om, börja packa på Ronald, ringa lillasyster och berätta att vi skulle hem och tusen andra småsaker..

Sedan kom nästa kalldusch, vi frågade när vi skulle bege oss hemåt under fredagen och då sådär bara i förbifarten får vi veta att det beror på när sjuksköterskan kom i taxin.

Vaddå sjuksköterska i taxi? Vi såg nog ut båda två som fågelholkar för Prinsessan skulle ju åka med oss hem så var det ju bara, något annat hade vi inte ens kunnat inbilla oss. Att säga att vi blev upprörda är nog en underdrift. Förklarade att om hon nu måste ha en sjuksköterska med kunde denna åka med oss, taxi förstod vi inte alls behovet av. Budbäraren av detta meddelande försvann iväg och kom senare tillbaka med att man hade korrigerat så nu skulle Prinsessan istället få åka ambulans.

Och hjärtat sjönk... åka ambulans kändes inte bra... inte bra alls...

Men tydligen kunde vi inte påverka detta beslut alls, för tydligen var Prinsessan i så dåligt skick fortfarande att man ville ha lite extra koll på henne... så återigen... gilla läget...

Natten bjöd på både positiva och negativa element, Prinsessan ville inte alls sova själv i sängen, till sist somnade hon i min famn, för att vakna när jag försökte stoppa ner henne, så vid 2-tiden gav jag upp och lät henne sova på min mage.

Helt ljuvligt - bara få sniffa sovande Prinsessa, som sov så lugnt och fint. Kunde kännas hur hon andades, hur hennes lilla hjärta pickade på och känna hur hon bara fanns där. En varm, mjuk liten bebis..

Nattpersonalen var dock inte lika förtjusta i detta, för de förklarade att det inte var smidigt för dem alls när de behövde göra sina kontroller - dock utvecklade jag hastigt "jag-hör-inte-så-bra".. Orkade inte ta diskussionen med dem, kändes som att det inte var värt att lägga energi på det just då, men jag tänkte heller inte göra som de ville, för just nu handlade det inte om vad som var enklast för dem utan om vad som jag ansåg var bäst för Prinsessan.

En natt med resfeber och en natt med hemlängtan, men en natt med närhet till Prinsessan.