Återbesök 1 i Göteborg

En månad efter vi kommit hem var det dags för återbesök nere i Göteborg. Det blev en obehaglig resa ner till Göteborg då vi var en hårsmån från att frontalkrocka med en bil, en bil som förvandlades till ett skrynkligt piano där den stoppades på andra sidan vägen av en annan bil.

I övrigt var det ett besök kantat med frustration, väntan, ilska, väntan, dålig information, väntan och fler prover än vad man sagt.

Började med att vi hade vägt Prinsessan på sjukhuset dagen innan och tänkte att vi skulle slippa väga henne, men nehdå det gick absolut inte och stora grimaser blev det då Prinsessan tydligen skulle ha tappat 48g sedan dagen innan. Försökte prata om att alla vågar faktiskt inte vägde samma - vilket belönades med ett stort snörp på munnen -suck- vidare skulle även Prinsessan ha krympt en cm från gårdagen och nu började jag tycka att det hela var riktigt löjeväckande.För sköterskan vägrade att anteckna de siffror vi hade i vår gröna bok, siffror som ändå indikerat ett litet svagt ökande.

Jaha så var man besvärlig igen - som ifrågasatte...

7 veckor gammal var min Prinsessa 57,5cm lång och vägde svindlande 4068g. Vilket inte är mycket om man betänker att hon vägde 3835g vid födseln.

Sedan var det dags för ultraljud, vilket gick utan anmärkningar, gissningsvis mycket tack vare mobilen ovan sängen som lyckades fascinera Prinsessan. Nåja sen var det ju en person hon kände igen också som gjorde ultraljudet.
En person som gissningsvis gjort en 30 ultraljud på Prinsessan sammanlagt - det kändes tryggt och jag tror Prinsessan kände igen rösten.

Sedan bar det iväg ner till kemlabb för provtagning, efter flertalet misslyckade stick i foten, vilket gjorde mig helt vansinnig. Fullständigt barbariskt att sticka en liten bebisfot, fyra, fem gånger och sedan pressa ut blodet - något som med största sannolikhet ger hemolys och därmed gör provet obrukbart. För att inte tala om en hysterisk arg, ledsen och uppgiven liten Prinsessa. Å så en kommentar som vi började få höra allt oftare:
"Men hon låter inte så fasligt arg."
Nej tacka f*n för det för barnet har ju ingen röst och ju argare hon blev desto mer luft läckte det mellan stämbanden så det bara blev ett väsande. Till slut plockade jag upp Prinsessan och förklarade att de helt enkelt fick klara sig utan dessa prover för kvinnan var ju tydligen inte kompetent att ta dem. (Jag ska även återkomma om just denna typ av provtagning i ett annat blogginlägg så småningom - kommer då att ersätta denna parentes med en länk)

Efter detta bar det av ner till röntgen, men nu började Prinsessans tålamod att tryta ordentligt, hennes mattider hade blivit kraftigt åsidosatta, för att inte tala om hennes sovtider. Så det blev en kraftmätning att försöka hålla henne stilla så att man kunde få de bilder som behövdes, 3 misslyckade försök senare fick vi äntligen tummen upp.

Efter detta blev det lite förvirrat, för vi visste inte var vi skulle ta vägen, eller jo att vi skulle upp på dagvården visste vi - men där var det egentligen ingen som hade tid för oss.

Vi blev sittande i en soffa i förhoppningen om att få åka hem snart.

Nu blev det inte så utan man måste verkligen ha de där blodproverna. Så vi skickades upp till narkos - som ju är de absolut bästa på att sticka. Fast just den här dagen hade vi otur. Vi fick frågan om vi ville vara med och hålla Prinsessan när de skulle sticka henne i huvudet, men att vi då måste vara med på att just hålla. Just då var jag så fysiskt och psykiskt slut och var inte säker på om jag ville medverka i detta, så i någon sorts apati sjönk vi ned i varsin fåtölj och såg hur fyra vuxna kvinnor fick kämpa för att hålla ner Prinsessan för att kunna ta proverna.
Fy vad jag grät då.
"Åh men du detta gör inte ont, hon kämpar bara så för hon inte vill bli fasthållen"
Tyst inom mig själv funderade jag dock på om det egentligen gjorde någon skillnad för ett övergrepp var det. För Prinsessan var så trött och överstimulerad och hade behövt fått vila under dagen. Hörde hur en sjuksköterska muttrade att hon inte fick fylla över en linje för då skulle provet inte duga, vad tror ni händer? Hon fyller över linjen så det är bara att ta nytt blod och fortsätta hålla ner Prinsessan.

Vet ni vad som händer i kroppen när man är arg och rädd?
Då hjärnan uppfattar ett utomstående hot gör det sympatiska nervsystemet sig klart för att fly eller fäkta ("fight or "flight") , blodkärlen drar ihop sig för att minimera blodförlust vid eventuell konfrontation.
Hur mycket blod rinner till då?
Ingenting, så de slet och klämde och stack..

Prinsessan var högröd, till slut bara slappnade ungen av och blev slapp, hon stängde av...
.. och jag grät och maken var förstummad och hade händerna fulla med att försöka trösta mig- mer än så kunde jag inte göra, mer än så kunde inte maken göra... mer än så räckte vi inte till..
och i och med detta svek vi Prinsessan.... detta var långt värre än att tänka sig vad hon gått igenom då de opererade henne...

Sent omsider fick vi åka tillbaka till hotellet för att sova, för att dagen efter få åka hem till Örebro igen.

Trötta, omskakade och ledsna satte vi oss i bilen för att åka hem. Egentligen undrar jag hur lämpliga vi var att sitta där bakom ratten, för det var som att någon tömt en på all energi.

Prinsessan sov en djup törnrosaslummer hela vägen hem, som bara avbröts av några små hickande gråtattacker.