Det är min syn på det där okända hotet men i vardagligt tal så definieras de som följer:
"Virus och bakterier är mikroorganismer som sprids på likartat sätt. Båda kan infektera människor, djur och växter....
"Virus och bakterier är mikroorganismer som sprids på likartat sätt. Båda kan infektera människor, djur och växter....
Virus och bakterier finns överallt i vår omgivning. Både bakterier och virus sprids ofta genom kroppsvätskor, vätskedroppar som bildas vid hosta, avloppsvatten som infekterats av avföring eller via luften. Mikroorganismerna kan spridas genom kontakt. Det kan till exempel vara via händer eller föremål som infekterade personer tagit i.
Mer än 600 virus kan ge infektion hos människor. Virus kan finnas i kroppen i latent form, men immunförsvaret hindrar dem från att utvecklas." (Källa: Vårdguiden)
Jag vet att detta med infektioner och möjlig smitta oroar de flesta nyblivna föräldrar, fick även frågan i somras från min syster innan vi skulle hälsa på min systerdotter på 1 vecka:
"Ni är väl friska"
En syster som jag trodde var helcool och inte oroade sig alltför mycket vad gäller sjukdomar och smittor, helcool kanske är fel ord - utan kanske snarare opåverkad optimist. Men tydligen hände något när hon blev mamma. Något jag tror händer de flesta av oss, vi blir beskyddaren från all världens ondska. I början är det småsaker vi vill skydda dem mot och de första månaderna jagar vi bacillusker. För larm om RS-virus och andra obehagligheter är skrämmande och vi vill inte ha påhälsningar av dem.
Jag har hört siffror som säger att barn under sina småbarnsår i snitt drar på sig 300 infektioner. jag vet inte om detta stämmer eller inte, men det låter skrämmande, vad man inte tänker på när man hör siffran är att immunsystemet utvisar de allra flesta och att vi kanske aldrig märker av att vårt barn åkt på någon infektion.
För vår del spenderade vi våra första tre veckor på sjukhus, med ständig handtvätt, spritning av händer och desinficering av allt på rummet. En incident som stack av mot allt detta renliga och tvättande var när en representant från Hjärtebarnsförbundet kliver in på övervakningsrummet utan att tvätta sina händer, händer som det var en massa småsår på och med sig hade han en förkyld liten tjej. Det var som att luften i rummet tog slut, jag bara såg hur det hoppade små äckliga saker ifrån honom, vilket det naturligtvis inte gjorde. Men det var ett sånt avsteg från den normala rutinen att det var med stort obehag jag tog honom i handen, för att genast snabbt som en iller springa och tvätta, skrubba och sprita händerna. Tråkigt nog i vårt fall har inte Hjärtebarnsförbundet i våra ögon lyckas repa sig efter denna fadäs.
Denna rigorösa renlighet och bacillluskbekämpning är svår att bara sluta med allt detta, för det blir en del av skötseln kring ens barn. Samtidigt var Prinsessan infektionskänslig när hon först kom hem efter operationen. Då klaffen inte var korrigerad så var hon inte alltför gott fysiskt skick heller så vi hade order om att ringa barnkliniken direkt om Prinsessan drog på sig en förkylning.
Hemma hos oss flyttade alltså en stor mängd handsprit in och jag tror att vi även blev storkonsumenter av tvål, näsdukar och våtservetter.
Som jag skrev i förra inlägget förvandlades matinhandling till en orienteringstävling, fort in och fort ut ur affären. Alla som besökte oss utgjorde potentiell fara, särskilt som mycket smittar redan innan man själv känner av att man är dålig.
Ett ställe kunde vi dock inte undvika och det var sjukhuset, smittkällornas högborg, det var med panik i kroppen som man beträdde sjukhuset. Helst hade jag velat plasta in hela vagnen och hermetiskt försluta vagnen. Misstänksamt iakttog man barnen i väntrummet, hoppade högt när barnet hostade ihåligt och höll för andan när de nös eller det kom grönt snor ur näsan. Drog ner suffletten ännu längre ner över vagnen i hopp om att stänga ute allting. För mitt inre såg jag suffletten som ett visir och kunde utan större svårigheter se hur det studsade små äckliga gröna slemmiga baciller ifrån det.
Efter operation två var Prinsessan i mycket bättre skick och vi hade inte så stränga restriktioner längre vad gällde infektioner. Så vi började söka oss ut lite mer, ibland kände jag mig som en ekorre som försiktigt sticker ut nosen ur boet, sniffar sig omkring och när inget hotfullt hägrar, dyker även ett öga upp för att sondera terrängen. För att sedan långsamt hoppa ut på grenen och sedan lite darrigt och väldigt uppmärksamt bege sig ut i vida världen.
Problemet var bara att fanns det en infektion så nog sjutton drog Prinsessan på sig den, inte så att hon blev kanondålig men vi lyckades aldrig skaka av oss infektionen utan den satt kvar och hade vi otur lyckades hon dra på sig en ny innan den första hade släppt. Waran som Prinsessan nu åt är en jättekänslig medicin, tyvärr, så Prinsessans blodprover svängde upp och ned och det var svårt att hitta jämvikt i det hela.
Så vi backade litet tillbaka och det var väl här som mycket bekymmer och oförståelse började. För Prinsessan skulle ju vara frisk nu - så varför var vi som föräldrar så nojjiga? Varför envisades vi med att ha handsprit hemma och varför ville vi helst träffas hemma? Att vara rädd för lite baciller var ju osunt, för Prinsessan behövde ju ut och träffa människor och lite infektioner fick man ju räkna med, vissa sjukdomar skulle det ju rentutav vara bra att få så fort som möjligt. Skulle vi verkligen vaccinera Prinsessan mot influensan i år igen.. och så fortsatte det..
Ärligt kan jag kanske säga att jo vi både var och är lite väl försiktiga när det kommer till infektioner och ja immunförsvaret behöver öva sig på att ta hand om allsköns anfall . Hon kommer säkerligen klara sig igenom både det ena och det andra - det vet vi... på ett intellektuellt plan. Men på det känslomässiga planet så är det jättejobbigt för Prinsessan blir sjuk och nedsatt och det innebär en massa merjobb för oss, för att inte tala om att vi måste ha jättekoll på waranmedicineringen. Men sedan räknas Prinsessan även till riskgrupperna när det kommer till nya smittor och otyg - så nej helt frisk är hon ju inte.
Så hur ska man agera då? För händer det Prinsessan något så skulle vi aldrig förlåta oss själva.
Tänk om alla kunde tänka till en vända till innan man tyckte så mycket eller att andra reflekterade lite på att det man inte säger är en attack på dem utan en omsorg av barnet. Den omsorgen kanske kan upplevas missriktad, men ibland är den omsorgen det enda man vet. Jag tror även att om man får lite tid på sig att bearbeta och man får träffa människor och barnet inte ständigt blir sjukt att man faktiskt likt ekorren kommer att våga sticka ut mer än morrhåren utanför boet.. så småningom.. men så byggdes ju inte Rom på en dag heller.
För inte skulle väl du gå hem till en allergisk person med din hund under armen starkt parfymerad?
"Ni är väl friska"
En syster som jag trodde var helcool och inte oroade sig alltför mycket vad gäller sjukdomar och smittor, helcool kanske är fel ord - utan kanske snarare opåverkad optimist. Men tydligen hände något när hon blev mamma. Något jag tror händer de flesta av oss, vi blir beskyddaren från all världens ondska. I början är det småsaker vi vill skydda dem mot och de första månaderna jagar vi bacillusker. För larm om RS-virus och andra obehagligheter är skrämmande och vi vill inte ha påhälsningar av dem.
Jag har hört siffror som säger att barn under sina småbarnsår i snitt drar på sig 300 infektioner. jag vet inte om detta stämmer eller inte, men det låter skrämmande, vad man inte tänker på när man hör siffran är att immunsystemet utvisar de allra flesta och att vi kanske aldrig märker av att vårt barn åkt på någon infektion.
För vår del spenderade vi våra första tre veckor på sjukhus, med ständig handtvätt, spritning av händer och desinficering av allt på rummet. En incident som stack av mot allt detta renliga och tvättande var när en representant från Hjärtebarnsförbundet kliver in på övervakningsrummet utan att tvätta sina händer, händer som det var en massa småsår på och med sig hade han en förkyld liten tjej. Det var som att luften i rummet tog slut, jag bara såg hur det hoppade små äckliga saker ifrån honom, vilket det naturligtvis inte gjorde. Men det var ett sånt avsteg från den normala rutinen att det var med stort obehag jag tog honom i handen, för att genast snabbt som en iller springa och tvätta, skrubba och sprita händerna. Tråkigt nog i vårt fall har inte Hjärtebarnsförbundet i våra ögon lyckas repa sig efter denna fadäs.
Denna rigorösa renlighet och bacillluskbekämpning är svår att bara sluta med allt detta, för det blir en del av skötseln kring ens barn. Samtidigt var Prinsessan infektionskänslig när hon först kom hem efter operationen. Då klaffen inte var korrigerad så var hon inte alltför gott fysiskt skick heller så vi hade order om att ringa barnkliniken direkt om Prinsessan drog på sig en förkylning.
Hemma hos oss flyttade alltså en stor mängd handsprit in och jag tror att vi även blev storkonsumenter av tvål, näsdukar och våtservetter.
Som jag skrev i förra inlägget förvandlades matinhandling till en orienteringstävling, fort in och fort ut ur affären. Alla som besökte oss utgjorde potentiell fara, särskilt som mycket smittar redan innan man själv känner av att man är dålig.
Ett ställe kunde vi dock inte undvika och det var sjukhuset, smittkällornas högborg, det var med panik i kroppen som man beträdde sjukhuset. Helst hade jag velat plasta in hela vagnen och hermetiskt försluta vagnen. Misstänksamt iakttog man barnen i väntrummet, hoppade högt när barnet hostade ihåligt och höll för andan när de nös eller det kom grönt snor ur näsan. Drog ner suffletten ännu längre ner över vagnen i hopp om att stänga ute allting. För mitt inre såg jag suffletten som ett visir och kunde utan större svårigheter se hur det studsade små äckliga gröna slemmiga baciller ifrån det.
Efter operation två var Prinsessan i mycket bättre skick och vi hade inte så stränga restriktioner längre vad gällde infektioner. Så vi började söka oss ut lite mer, ibland kände jag mig som en ekorre som försiktigt sticker ut nosen ur boet, sniffar sig omkring och när inget hotfullt hägrar, dyker även ett öga upp för att sondera terrängen. För att sedan långsamt hoppa ut på grenen och sedan lite darrigt och väldigt uppmärksamt bege sig ut i vida världen.
Problemet var bara att fanns det en infektion så nog sjutton drog Prinsessan på sig den, inte så att hon blev kanondålig men vi lyckades aldrig skaka av oss infektionen utan den satt kvar och hade vi otur lyckades hon dra på sig en ny innan den första hade släppt. Waran som Prinsessan nu åt är en jättekänslig medicin, tyvärr, så Prinsessans blodprover svängde upp och ned och det var svårt att hitta jämvikt i det hela.
Så vi backade litet tillbaka och det var väl här som mycket bekymmer och oförståelse började. För Prinsessan skulle ju vara frisk nu - så varför var vi som föräldrar så nojjiga? Varför envisades vi med att ha handsprit hemma och varför ville vi helst träffas hemma? Att vara rädd för lite baciller var ju osunt, för Prinsessan behövde ju ut och träffa människor och lite infektioner fick man ju räkna med, vissa sjukdomar skulle det ju rentutav vara bra att få så fort som möjligt. Skulle vi verkligen vaccinera Prinsessan mot influensan i år igen.. och så fortsatte det..
Ärligt kan jag kanske säga att jo vi både var och är lite väl försiktiga när det kommer till infektioner och ja immunförsvaret behöver öva sig på att ta hand om allsköns anfall . Hon kommer säkerligen klara sig igenom både det ena och det andra - det vet vi... på ett intellektuellt plan. Men på det känslomässiga planet så är det jättejobbigt för Prinsessan blir sjuk och nedsatt och det innebär en massa merjobb för oss, för att inte tala om att vi måste ha jättekoll på waranmedicineringen. Men sedan räknas Prinsessan även till riskgrupperna när det kommer till nya smittor och otyg - så nej helt frisk är hon ju inte.
Så hur ska man agera då? För händer det Prinsessan något så skulle vi aldrig förlåta oss själva.
Tänk om alla kunde tänka till en vända till innan man tyckte så mycket eller att andra reflekterade lite på att det man inte säger är en attack på dem utan en omsorg av barnet. Den omsorgen kanske kan upplevas missriktad, men ibland är den omsorgen det enda man vet. Jag tror även att om man får lite tid på sig att bearbeta och man får träffa människor och barnet inte ständigt blir sjukt att man faktiskt likt ekorren kommer att våga sticka ut mer än morrhåren utanför boet.. så småningom.. men så byggdes ju inte Rom på en dag heller.
För inte skulle väl du gå hem till en allergisk person med din hund under armen starkt parfymerad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar