Time out

Perioden mellan besked om ny operation och avfärd mot Göteborg kändes som en paus. Påbörja något nytt kändes värdelöst, fortsätta med något påbörjat kändes värdelöst, att bara vara kändes värdelöst... Tillvaron hade förvandlats till ett vacuum.

Det var svårt att vår lilla Prinsessa som var så levande, rund och mjuk var så sjuk. Det gick liksom inte bara in till att börja med. Men snart hann verkligheten ikapp oss, för det började gå allt segare med maten, en bra dag fick vi i henne 20-30 ml per mål, berikade till max med energitillskottet. Man funderade på om Prinsessan kanske behövde få en sond, men hon gick ändå lite sakta upp i vikt. Man resonerade som så att så länge hon inte backade i vikt så avvaktade de. Så länge Prinsessan följde sin längdkurva så fick hon i sig all näring hon behövde, men det fanns inte tillräckligt med näring för att hon skulle kunna lägga på sig.

Utöver detta så sov hon så fort tillfället erbjöds, allra helst i famnen, men vi kunde även stundtals lägga ned henne och hon sov själv. Eller så somnade hon mitt i leken. Det kändes inte bra alls, en liknelse jag använt tidigare är att vi levde med en liten vulkan som när som helst kunde få ett utbrott. Fast jag vet inte om det är helt korrekt, för ju sjukare Prinsessan blev desto stillsammare blev hon. Ibland låg hon så still och då hoppade mitt hjärta över ett slag och jag vågade knappt gå närmre och titta till henne. Tänk om hon bara skulle somna ifrån oss.

Vad som dock nästan var tyngst under denna period var det som hände omkring oss, alla de där människorna som borde ha funnits där och stöttat oss. Istället startades det konflikter, konflikter som nu tre år senare ännu inte är lösta. Det blev två läger:
-Den ena sidan vågade eller orkade inte komma och hälsa på för det var för jobbigt för dem och man var säker på att Prinsessan ändå inte skulle klara en operation.
-Den andra sidan berättade istället historier om dem som hade det värre eller tog på sig ett glatt ansikte och försökte peppa, för denna operation var ju en rutin nästan, eller det borde vara en rutin. Prinsessan var ju så stark så detta skulle inte vara något problem.

Ett samtal på sjukhuset sattes upp för de anhöriga för att de skulle få information, information som de hade efterfrågat, information som de hade jagat oss efter och sagt att vi undanhöll dem. Men här blev det tvärstopp för en del, för tydligen ville man inte längre veta, man orkade inte höra hur det var.

Så istället för att lägga den lilla energi vi hade på Prinsessan och hennes storasyster och försöka ladda inför operation så tömdes vi på det lilla vi hade och det var många tillfällen då vi bara satte oss och grät för att vi inte orkade göra annat.