Vi blev lite förvånade då vi kom ned och vi fick plats på ett tomt övervakningsrum, men det var skönt att få lite lugn och ro. Men Prinsessan mådde inte alls bra, hon var riktigt medtagen, svullen och hoppade till varje gång vi tog i henne eller det slamrade till. Det var nästan så man grät då man var tvungen att ta upp henne. Om vi tyckte att hon lät illa efter förra operationen så var det inget i jämförelse hur hon rosslade och lät denna gången. Det var hemskt att se henne, hur hon kämpade för att ens öppna ena ögat och det lilla ögat klarade då inte ens att fokusera. Beslöt till sist att lägga ner henne i sängen så hon slapp hoppa till varje gång man ändlöst försiktigt rörde sig för att korrigera sittställningen. Satt så och lät bara våra fingrar försiktigt nudda henne. (se de två första bilderna under operation-2)
Då kom kallduschen, man hade kort om personal på avdelningen och Prinsessan var tvungen att flytta in på det andra övervakningsrummet. Det rum vi i efterhand kallar inferno, ett fullskaligt kaos. På rummet ligger en liten flicka som i samband med en operation ådragit sig en hjärnskada - hennes skrik skär genom märg och ben. Jag har aldrig tidigare hört något så hemskt - ett skrik min mor kallar för hjärnskrik. Ett skrik som fick igång de två andra nyfödda gaphalsarna på rummet. Den ena bebisens hjärta rusade då hon blev upprörd och den andra bebisen saturationsdippade ordentligt då han blev arg. Plötsligt var nyopererade Prinsessan det stabilaste barnet på avdelningen, det var kaos..
Då kom kallduschen, man hade kort om personal på avdelningen och Prinsessan var tvungen att flytta in på det andra övervakningsrummet. Det rum vi i efterhand kallar inferno, ett fullskaligt kaos. På rummet ligger en liten flicka som i samband med en operation ådragit sig en hjärnskada - hennes skrik skär genom märg och ben. Jag har aldrig tidigare hört något så hemskt - ett skrik min mor kallar för hjärnskrik. Ett skrik som fick igång de två andra nyfödda gaphalsarna på rummet. Den ena bebisens hjärta rusade då hon blev upprörd och den andra bebisen saturationsdippade ordentligt då han blev arg. Plötsligt var nyopererade Prinsessan det stabilaste barnet på avdelningen, det var kaos..
Vi mådde dåligt bara genom att sitta där i larmet, paniken och personal som yrde omkring och Prinsessan var stissig, grimaserade illa och visade på alla sätt att hon inte mådde bra. Helst skulle vi ha velat ta henne med oss, men självklart gick det inte. Önskar att vi hade haft något som hade kunnat stänga ute alla ljud, dofter och intryck för henne.
På samma gång som vi tacksamt gick ifrån rummet när nattpersonalen kom så mådde jag fysiskt illa över att behöva lämna Prinsessan.
Vi hade innan vi åkte ner till Gbg nogsamt och mödosamt fyllt i ett papper om Prinsessan, vad hon gillade, vad hon inte gillade, tidigare sjukhuserfarenheter om det var något som 323:an behövde veta speciellt om henne osv. Vi blev faktiskt jätteglada då vi fick det pappret för det kändes bra att få göra detta arbete och att det kändes som att de ville veta vem Prinsessan var, inte bara vad hennes fysiska problem var. Vi hade därför lagt ner mycket tid på detta papper. Vi hade även på ett par ställen poängterat att om Prinsessan blev upprörd, ledsen mm på natten så ville vi att de skulle ringa så vi kunde komma och sitta med henne. Vidare hade vi poängterat att hon saknade röst och att ju argare hon blev desto mindre lät hon.
På väg ut från avdelningen försökte jag fånga någon av personalens uppmärksamhet, det gick trögt men till slut gick det iallafall. Poängterade då just detta med rösten igen, det skulle ju egentligen inte behövas men ibland är det bättre att vara övertydlig. Fick ett svar i stil med jaja och blev bortviftad. En stor ledsen klump i min mage växte, hade gärna stannat hos Prinsessan - men samtidigt visste jag att jag inte skulle orka sitta i det larmet en hel natt. Nå och ska man vara ärlig är man som förälder inte direkt välkommen på avdelningen heller under natten...
När vi kom på morgonen så satt det en mycket ledsen liten varelse i en babysitter. Hon hade enligt personalen haft en väldigt orolig natt och hade knappt sovit.
Varför ringde ingen?????
Men fortsatte personalen hon hade nog inte varit så arg, för hon lät ju inte så mycket??
Men för f*n, hon har ju ingen röst och med de andra gaphalsarna kan hon inte alls ha hörts i larmet...
Man berättade vidare att man hade gett henne mera morfin och lugnande så att hon fick sova, åh jag höll på att smälla av. Nej jag vill inte att mitt barn ska ha ont, MEN jag anser att man kanske behöver ta reda på om det är så att hon har ont eller att situationen är för mycket för henne och en 3,5 månaders liten tjej kanske behöver sina föräldrar när hon är ledsen, rädd och ensam. Prinsessan somnade ganska snabbt när vi hade kommit, hårt hållandes i mitt finger. Trots larm, röra och fortsatt kaos..
I mitt bröst växte det fram en rödglödgad boll av ilska...
På samma gång som vi tacksamt gick ifrån rummet när nattpersonalen kom så mådde jag fysiskt illa över att behöva lämna Prinsessan.
Vi hade innan vi åkte ner till Gbg nogsamt och mödosamt fyllt i ett papper om Prinsessan, vad hon gillade, vad hon inte gillade, tidigare sjukhuserfarenheter om det var något som 323:an behövde veta speciellt om henne osv. Vi blev faktiskt jätteglada då vi fick det pappret för det kändes bra att få göra detta arbete och att det kändes som att de ville veta vem Prinsessan var, inte bara vad hennes fysiska problem var. Vi hade därför lagt ner mycket tid på detta papper. Vi hade även på ett par ställen poängterat att om Prinsessan blev upprörd, ledsen mm på natten så ville vi att de skulle ringa så vi kunde komma och sitta med henne. Vidare hade vi poängterat att hon saknade röst och att ju argare hon blev desto mindre lät hon.
På väg ut från avdelningen försökte jag fånga någon av personalens uppmärksamhet, det gick trögt men till slut gick det iallafall. Poängterade då just detta med rösten igen, det skulle ju egentligen inte behövas men ibland är det bättre att vara övertydlig. Fick ett svar i stil med jaja och blev bortviftad. En stor ledsen klump i min mage växte, hade gärna stannat hos Prinsessan - men samtidigt visste jag att jag inte skulle orka sitta i det larmet en hel natt. Nå och ska man vara ärlig är man som förälder inte direkt välkommen på avdelningen heller under natten...
När vi kom på morgonen så satt det en mycket ledsen liten varelse i en babysitter. Hon hade enligt personalen haft en väldigt orolig natt och hade knappt sovit.
Varför ringde ingen?????
Men fortsatte personalen hon hade nog inte varit så arg, för hon lät ju inte så mycket??
Men för f*n, hon har ju ingen röst och med de andra gaphalsarna kan hon inte alls ha hörts i larmet...
Man berättade vidare att man hade gett henne mera morfin och lugnande så att hon fick sova, åh jag höll på att smälla av. Nej jag vill inte att mitt barn ska ha ont, MEN jag anser att man kanske behöver ta reda på om det är så att hon har ont eller att situationen är för mycket för henne och en 3,5 månaders liten tjej kanske behöver sina föräldrar när hon är ledsen, rädd och ensam. Prinsessan somnade ganska snabbt när vi hade kommit, hårt hållandes i mitt finger. Trots larm, röra och fortsatt kaos..
I mitt bröst växte det fram en rödglödgad boll av ilska...
Fy, jag bara gråter varje gång jag läser här. jag känner så igen mig. Nu när vi blrv utskrivna frågade läkaren om det var något de kunde förbättra....Mer personal och mer tid för barnen och föräldrarna svarade vi. Läkaren sa att alla avdelningar vill ha mer personal så det är inte så lätt att ordna.... Det skiter jag faktiskt i för mitt barn är på 323:an. Vi hade också skrivit tydligt i brevet att de skulle ringa och denna gången gjorde de faktiskt det en gång iaf....Då sprang jag ner fort fort fort. Tacksamhet kände jag då. Använd de tröttta föräldrarna för de är bäst för barnet oavsett...
SvaraRaderaUsch vill ju inte att du ska behöva gråta mer :-(
SvaraRaderaMen det är hemskt hur det ser ut med resurser, ekonomin styr och barn och föräldrar hamnar i kläm. På detta måste vi försöka agera - jag måste bara komma på hur. För hanteringen är inhuman och personalen blir utbrända - vem ska ta hand om oss och våra barn om ingen orkar arbeta inom vården??
Jag tror vi måste skrika högt och jag tror att saker måste förändras
Men tills dess så måste föräldrarna ses som en värdefull resurs. Ja vi är trötta och ja vi är slitna och ja den där sängen på Ronald lockar. MEN om min sömn innebär att jag har ett barn som är helt ifrån sig dagen efter så sitter jag hellre och vakar. För då känner jag att jag kan göra något för mitt barn. Jag kan finnas där och jag är inte bara i vägen. Givetvis med förhoppningen att vi kan sova då vi väl är hemma igen. Det är mitt barn och det är mitt ansvar. Vore vi hemma skulle jag ta hand om mitt barn närhelst hon behövde vård och omsorg på dygnet. Varför skulle jag inte klara det på ett sjukhus??
Denna gången kommer vi vaka hos Prinsessan, natt som dag, det vi kan ge kan ingen annan ge!