Så den 11:e bar det alltså av igen ner till Gbg. Dessvärre hade vi inte fått rum på Ronald och det var fullbokat på hotell Odin där vi hade bott de andra gångerna, så vi fick hålla till godo med Apple hotell. Ja vad ska man säga om det hotellet, det låg ju nära sjukhuset förstås. Men det vi kommer bäst ihåg är 2kg´s burken med kaviar som stod öppen såväl till frukost som till middag och alla de andra bulkvarorna. För att inte tala om alla de lösa elektriska sladdarna som hängde lite här och där, hrm tja för att inte prata om det faktum att vi fick ett rum på andra våningen och alltså fick baxa barnvagnen uppför dem. Ett kvalitetsboende med andra ord...
Dagen innan operation innebar de sedvanliga proverna, EKG, ultraljud, blodtryck, röntgen och blodprover. Så efter lunch hade vi en mycket trött liten Prinsessa. Samtidigt fick vi ett gott besked, vi hade fått plats på Ronald!! Denna gången blev det hos "Zebran" vi skulle bo. Prinsessan och jag blev sittande på avdelningen så fick maken flytta oss.
Vid bordet längst ner på avdelningen satt redan flera föräldrar, tänkte väl att om jag såg lite sådär lagom ointresserad ut så skulle jag kunna få vara ifred. Var inte på humör att samtala, för jag var ledsen och allt inombords bara ett enda stort virrvarr. Fast en efter en försvann de andra föräldrarna och till slut satt bara jag och en annan pappa kvar. Så då blev det liksom tvunget att samtala, de vanliga frågorna, vilket hjärtfel barnet hade och varför man var där osv.
Sedan kom vi till en punkt i samtalet då jag faktiskt började ha svårt att hålla mig för gråt. För det känns inte bra inför morgondagen, det känns inte bra någonstans. Förklarar för pappan att jag är orolig inför morgondagen och att det känns jobbigt med operationen.
Får ett fnys till svar att jag ska vara tacksam för att man kan operera Prinsessan. Hans dotter kan inte opereras och man kan bara hoppas att medicinen ska börja verka.
Intellektuellt kunde jag förstå honom, för han var upprörd och ledsen och situationen måste ha varit överväldigande så för honom måste ju en operation ha tett sig som något underbart. Det är ju bara det att det inte bara är att lämna in barnet kl8 och sedan hämta barnet några timmar senare och då är hon eller han som nytt. Ibland går det ju faktiskt inte som kirurgerna tänkt sig och ibland går det till och med fasansfullt fel. Vi hade dessutom fått sämre odds på denna operation än den förra, så det var oroligt - riktigt oroligt. Orkade dock inte ta den diskussionen med pappan - för han var så överväldigad av sin sorg. Men det gav honom ändå inte rätten att trampa på någon annan och det gjorde mig sorgsen att empati saknades även föräldrar emellan. Detta stärkte mig även än mer i min inställning om att så länge vi var på sjukhuset så skulle vi vistas i bubblan, "hear no evil, see no evil and speak no evil".
Min sorg är min sorg och den kan inte på något sätt jämföras med någon annans sorg.
Det finns alltid dem som har det värre än vad jag har det just nu, men jag är människa och jag är mig själv närmast. Jag kan förstå och känna att andra mår dåligt och har en jobbig situation, men kom aldrig och säg att jag inte får vara ledsen!
Detta beteende har jag stött på även efter detta tillfälle, det finns en outtalad hierarki vad gäller hjärtfelens svårighet. Skam att säga har även vi någon gång lätt avfärdat några av hjärtfelen som "lindrigare". Fast i vår bedömning har vi inte infogat barnet eller föräldrarnas mående utan bara komplexiteten av hjärtfelet. Jag har fått höra att jag ska vara tacksam för att Prinsessan har ett "komplett" hjärta och självklart är vi det.
Det sägs att man måste vandra en mil i någon annans mockasiner innan man kan bedöma deras tillvaro, kanske något många borde ta sig en funderare över innan man sätter en stämpel och kategoriserar in ett hjärtfel som mindre betydande än det egna barnets.
Vid bordet längst ner på avdelningen satt redan flera föräldrar, tänkte väl att om jag såg lite sådär lagom ointresserad ut så skulle jag kunna få vara ifred. Var inte på humör att samtala, för jag var ledsen och allt inombords bara ett enda stort virrvarr. Fast en efter en försvann de andra föräldrarna och till slut satt bara jag och en annan pappa kvar. Så då blev det liksom tvunget att samtala, de vanliga frågorna, vilket hjärtfel barnet hade och varför man var där osv.
Sedan kom vi till en punkt i samtalet då jag faktiskt började ha svårt att hålla mig för gråt. För det känns inte bra inför morgondagen, det känns inte bra någonstans. Förklarar för pappan att jag är orolig inför morgondagen och att det känns jobbigt med operationen.
Får ett fnys till svar att jag ska vara tacksam för att man kan operera Prinsessan. Hans dotter kan inte opereras och man kan bara hoppas att medicinen ska börja verka.
Intellektuellt kunde jag förstå honom, för han var upprörd och ledsen och situationen måste ha varit överväldigande så för honom måste ju en operation ha tett sig som något underbart. Det är ju bara det att det inte bara är att lämna in barnet kl8 och sedan hämta barnet några timmar senare och då är hon eller han som nytt. Ibland går det ju faktiskt inte som kirurgerna tänkt sig och ibland går det till och med fasansfullt fel. Vi hade dessutom fått sämre odds på denna operation än den förra, så det var oroligt - riktigt oroligt. Orkade dock inte ta den diskussionen med pappan - för han var så överväldigad av sin sorg. Men det gav honom ändå inte rätten att trampa på någon annan och det gjorde mig sorgsen att empati saknades även föräldrar emellan. Detta stärkte mig även än mer i min inställning om att så länge vi var på sjukhuset så skulle vi vistas i bubblan, "hear no evil, see no evil and speak no evil".
Min sorg är min sorg och den kan inte på något sätt jämföras med någon annans sorg.
Det finns alltid dem som har det värre än vad jag har det just nu, men jag är människa och jag är mig själv närmast. Jag kan förstå och känna att andra mår dåligt och har en jobbig situation, men kom aldrig och säg att jag inte får vara ledsen!
Detta beteende har jag stött på även efter detta tillfälle, det finns en outtalad hierarki vad gäller hjärtfelens svårighet. Skam att säga har även vi någon gång lätt avfärdat några av hjärtfelen som "lindrigare". Fast i vår bedömning har vi inte infogat barnet eller föräldrarnas mående utan bara komplexiteten av hjärtfelet. Jag har fått höra att jag ska vara tacksam för att Prinsessan har ett "komplett" hjärta och självklart är vi det.
Det sägs att man måste vandra en mil i någon annans mockasiner innan man kan bedöma deras tillvaro, kanske något många borde ta sig en funderare över innan man sätter en stämpel och kategoriserar in ett hjärtfel som mindre betydande än det egna barnets.
Vi bodde också på zebran nu. Op nr två för både Harry och prinsessan. Bra vibbar där. Tänk vad många tårar som fälls i de där rummen...och så många lättnadens suckar med för den delen....Det mörka vill jag inte tänka på..
SvaraRadera