Tick-tack

Tiden går men den läker inte alltid alla sår.

Det finns så mycket att berätta om livet med Prinsessan efter sista operationen, om livet med waran, den ständiga oron, mat-och sömnproblemen och hur familjen fått anpassa sig efter Prinsessan.

Men just nu finns det inte tid till detta, sedan början av oktober har det var en kapplöpning mot tiden att hinna så långt som möjligt med bloggen. Jag får ta vid senare i återblicken..

För just nu är vi i uppstarten av ännu en resa till Gbg, vi åker närmare bestämt imorgon och på torsdag ska Prinsessan opereras igen. Det var inte såhär det skulle bli, reservdelarna skulle ju hålla länge, länge, men det har de alltså inte gjort.

Livet har återigen satts på paus, man vågar inte riktigt leva, man vågar egentligen inte riktigt hoppas på något.

Sedan innan sommaren vågar jag inte köpa lotter, jag vågar inte delta i tävlingar, när jag spelar word (typ alfapet) mot maken undviker jag ord som: die, death mfl, även om jag hade krossat honom med de orden. Bara att skriva orden här gör att det surrar till i huvudet. Jag vill inte förbruka den lilla ranson med tur vi kanske har omkring oss, jag är så oändligt rätt att påverka något negativt. Jag vet att detta beteende är sjukligt, det kallas för OCD, jag saknar kontroll på tillvaron och då försöker jag mig på att kontrollera det jag kan kontrollera. Jag tvättar mig inte okontrollerat eller tänder/släcker lampor, fast om jag trodde att det skulle hjälpa något så skulle jag säkert börja med det beteendet också, eller rättare sagt om min trötta hjärna började göra riktiga felkopplingar.

Även om jag förstår att jag inte kan göra det, men jag vågar ändå inte följa de impulser jag får. Så vissa släktingar har väl korrekt, vi eller rättare sagt jag är sjuk i huvudet. Det är så det är, för detta är inte sunt och riktigt. Efter 2,5 års kaos, med all stress, konflikter och sömn på 3-4 timmar per natt så fungerar inte min hjärna som den borde längre. Jag tror att den ibland har stängt av. Vi tar oss igenom dagen, barnen får mat, omsorg, kärlek och lek. Längre än så mäktar jag inte med och kontrolltankarna tar över..

Vi har försökte förbereda Prinsessan så gott vi kan och vi har över försökt förbereda med sånt som kan göra vårdtiden lättare för henne. En del av de omsorgerna verkar gå om intet, beställde en stor fotobok via ICA foto den 5:e oktober. En fotobok full med bilder på nära och kära och på allt som Prinsessan gillar att göra. Något att ta fram och prata med henne om, något att försöka få henne att fokusera på när tillvaron är mindre rolig. Idag är det den 26:e oktober och denna bok har ännu inte kommit. Jag har varit i kontakt med kundtjänst flera gånger, man har lovat att skicka den med DHL express så den ska komma idag, men vad jag ser på min sida har den gått iväg med standardleverans. Stressen över denna fotobok fick mig att bryta ihop såpass förra veckan så att jag blev liggande en hel dag med migrän. Jag har i princip gett upp på tanken att fotoboken kommer att komma i tid för oss. För det känns inte som att det är meningen att vi ska få den i tid. Ett tanke som gör att min hjärna jobbar för högtryck, analyserande och ifrågasättande..

Jag inser att det inte är rimligt att lägga så mycket fokus på en materiell sak, inte när man blir så dålig av det som konsekvens. Men just nu är det så lite jag kan göra för Prinsessan att jag känner mig enormt maktlös och inte ens de saker jag försöker ta mig för lyckas, det ger ännu mer ångest..

Igår var Prinsessan för första gången sedan hon föddes helt medicinfri., waranet måste sättas ut innan operation...Och i övermorgon lämnar vi återigen över Prinsessan i händerna på narkos och kirurgerna. Man utfärdar fortfarande inga garantier och vi kommer inte att få ett inlämningskvitto. Även om inget annat alternativ finns än att vi har Prinsessan med oss hem så kan vi just nu bara be..