Vi reagerade redan på 323:an att Prinsessan saknade röst, det var som att någon hade skruvat ner volymen ordentligt.
Skruvat ner volymen sådär som man ibland skämtat om eller önskat att man kunnat göra när barnen stökat och stojjat, men nu hade någon gjort det och det var inte roligt - inte ett enda dugg.
Skruvat ner volymen sådär som man ibland skämtat om eller önskat att man kunnat göra när barnen stökat och stojjat, men nu hade någon gjort det och det var inte roligt - inte ett enda dugg.
Vårdpersonalen förklarade att hon bara var hes efter intuberingen och att det skulle släppa snart, så vi väntade och funderade och väntade och funderade. Men det hände inget och ju argare Prinsessan blev desto tystare blev hon, då hörde man henne inte alls.
Vi stötte på och frågade om detta varenda gång, vid andra återbesöket började kanske personalen på 323:an lite motvilligt hålla med om att rösten faktiskt borde ha kommit tillbaka litegranna - men de hade inga svar på varför hon inte hade någon röst längre. Så vi väntade, funderade, oroade oss och funderade lite till.
Svaret skulle sedan komma när vi inför den andra operationen samtalade med kirurgen. En kirurg som med en sådan självklarhet förklarade att han hade flyttat lite på stämbandsnerven för att inte råka klyva den vid den första operationen.
Information som hade kunnat varit värdefull för oss, som på något sätt hade kunnat förmedlad, visserligen hade vi säkert oroat oss ändå - men vi hade sluppit alla ändlösa diskussioner med vårdpersonal som ändå inte hade några svar - som dessutom inte kändes så intresserad att ta reda på något svar. Men främst av allt vi hade inte behövt känt oss som nojjiga, överbeskyddande föräldrar som gjorde en höna av en fjäder.
Denna gången hade vi ju även rätt, det var något fel, varför kunde man inte lyssna på oss som fortfarande hade en röst?
Ibland kändes det som att vi talade för döva öron eller att vi förlorade våra röster samtidigt som kirurgen helt rutinmässigt försiktigt flyttade på Prinsessans stämbandsnerv.
Svaret skulle sedan komma när vi inför den andra operationen samtalade med kirurgen. En kirurg som med en sådan självklarhet förklarade att han hade flyttat lite på stämbandsnerven för att inte råka klyva den vid den första operationen.
Information som hade kunnat varit värdefull för oss, som på något sätt hade kunnat förmedlad, visserligen hade vi säkert oroat oss ändå - men vi hade sluppit alla ändlösa diskussioner med vårdpersonal som ändå inte hade några svar - som dessutom inte kändes så intresserad att ta reda på något svar. Men främst av allt vi hade inte behövt känt oss som nojjiga, överbeskyddande föräldrar som gjorde en höna av en fjäder.
Denna gången hade vi ju även rätt, det var något fel, varför kunde man inte lyssna på oss som fortfarande hade en röst?
Ibland kändes det som att vi talade för döva öron eller att vi förlorade våra röster samtidigt som kirurgen helt rutinmässigt försiktigt flyttade på Prinsessans stämbandsnerv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar