Är det målet eller resan som är det viktiga?

Inom mindfulness pratar man mycket om här och nu, att vara närvarande i nuet, inte tänka på då och inte tänka på sen, utan vara just där du är, att känna, att andas, att existera just här och nu.

När man har ett sjukt barn så är det ibland svårt att vara närvarande i nuet. För nuet kan vara alldeles för tufft för att man ska orka. Oftast kommer iallafall jag på mig själv med att drömma om framtiden. Om det som skulle kunna vara, om vi bara tar oss förbi detta, eller om bara det och det sker. Vissa dagar leker jag struts, stoppar huvudet djupt ner i marken, orkar inte delta i nuet och verkligheten. Försöker stänga allt brus ute och håller andan, för att inte låta verkligheten komma för nära. Med barn kring fötterna så blir det hela en bisarr tittut lek, ena sekunden där och närvarande för att hantera diverse olyckor, bråk eller annat som pockar på uppmärksamheten, för att i nästa sekund förvandlas till strutsen igen. Fast problemet blir ju att det finns inga garantier i livet för någonting, än mindre när barnet är sjukt. Att då fokusera på framtiden, eller än värre stänga ute verkligheten - gör ju att man kanske missar de där små guldkornen i vardagen. Att man glömmer bort att leva, för att man håller andan.

Barn är underbara på att vara närvarande i nuet, för det är egentligen det enda de vet, deras tidsperspektiv är inte fullt utvecklat. De har inte alltid mål i leken, utan de gör det för att det är roligt, just här och nu, för att de vill göra det och för att det är roligt. Kommer ihåg hur Prinsessan och jag satt och lekte med flexitrack banan i våras. Hon var fullt fokuserad på att iaktta bilen som for runt, runt. Jag kom på mig själv att jag vid flertalet tillfällen pratade med henne om var bilen var på väg, om vad hon trodde att bilen skulle göra när den kom dit. Prinsessan tittade upp på mig lite irriterat och suckade. Hon hade inte tid med det, hon ville inte göra en historia om bilen, för hon lekte med bilen och var delaktig där just nu. Var bilen skulle åka eller vad den skulle göra där, var helt irrelevant i det läget.

Jag är som sagt var själv inte så bra på det här att vara närvarande jämt, jag planerar, hoppas och fantiserar om vad som kommer sen, sätter upp små mål osv. Men något som gör mig väldigt nyfiken är de föräldrar som petar ner barnen i vagnen och sen stressar iväg till parken med dem, för att barnen ska få leka av sig. Alltså det är ju jättebra att man tar med barnen i parken så de får leka. Men då har man någonstans glömt själva resan, man har bara fokuserat på målet. När vi går på promenader är det inte säkert att vi ens kommer till parken, kanske bara runt kvarteret, för barnen ska upptäcka, titta och kommentera. För dem är det minst lika spännande, tror jag iallafall. Visst ibland kliar det i hela kroppen på mig, jag blir rastlös, för jag ser inte målet med det. Men när man är sisådär runt metern lång så är världen så stor och spännande, då kan stupröret bredvid huset förtjäna många minuters utforskning. För oss är det själva resan till parken som är den viktiga, jag går ju inte ut för min egen skull, fast det säkert vore en trevlig syn att se mig klättrandes i klätterställningen.

Det är under resan som du lär dig, som du utforskar och tar till dig. Målet är egentligen bara en validering av att du tagit dig igenom resan. Ibland är det ett prov, ibland är det ett avslut. Men väldigt ofta så består den där tröskeln, målet, bara av några ögonblick - resan har tagit så oändligt mycket mera tid. Varför läggs fokus då på målet? Det är inte mycket som skiljer ögonblicket innan du kliver över tröskeln tills att du är på andra sidan. Ibland måste man komma i mål för att kunna påbörja en ny resa, de momenten finns, så är det, men oftast har det legat väldigt mycket arbete för att komma i mål. Ett arbete som inte ska förringas, bara för att man nåt målet.

Kanske måste vi inte alltid nå målet, att komma fram, ibland kanske resan är så spännande så man vill förlänga den och utforska flera delar. Ibland måste vi nå målet, att känna att vi kommer någonstans, som efter en operation, att fokusera på den dagen då vi sätter oss i bilen och spänner fast barnet i bilstolen. Men dessemellan så borde vi kanske försöka andas och vara här just nu och glömma alla måsten, planer och annat.

Ibland måste man även lära sig att slappna av, för ibland går livet alldeles för fort. Man kan inte kontrollera allt. Att lyssna när de små pratar och beskriver verkligheten är fantastiskt. Små och stora ord som uttrycker fascination. Något som många av oss har tappat bort, dessvärre.

Försök att stanna till ibland och titta till det barnet ser och upplever.

För just här och just nu kan ibland vara helt underbart.