Mamman åker rutschkana

I en av parkerna härute finns en rutschkana som måste vara helt feldoserad och med en massa is i kanan så blir det först ett dovt bump följt av ett långt hopp ut i luften. Eller dovt och dovt bump, när mamman åker rutschkanan så gnisslar och gnäller rutschkanan och man hör hur rutschkanan trycks ihop där strax innan hoppet. Det känns lite ibland som det är med livet som insats som man åker, men Prinsessan gillar att åka med mamman. Hon pillar iväg upp i tornet och väntar sedan på att mamman ska tråckla sig hela vägen upp. Mamman i det lila skidstället från -93, men jag brukar trösta mig med att barnen ser mig på håll om det nu faktiskt skulle vara andra föräldrar och barn ute i parken. 

Efter mycket om och men så sitter man alltså däruppe och tittar ned, Prinsessan har gosat sig tillrätta i knäet och ser till att man håller hårt om henne. Full tillit med andra ord från Prinsessans sida. mamman däremot är livrädd, för hon har liksom ingen hand kvar nu att hålla sig fast i rutschkanans kant. Ingen livlina som kan sakta ner den vanskliga färden, det är allt eller inget..

Inte helt osökt börjar mamman nu att tänka på när mamma mu skulle åka rutschkana och hur rutschkanan liksom rätar ut sig efter rutschet. Det känns ju inte helt otroligt att faktiskt även denna rutschkana kanske kommer att hamna i samma belägenhet sedan mamman rutschat nerför den och hur i jösses skulle man då förklara det? Att man liksom sabbat rutschkanan genom att räta ut den? 

Med en liten knuff i ryggen från LillMucklan åker vi neråt, där är bumpet och sedan luftfärden när vi lättare från rutschkanan. Prinsessan skriker av skratt, hon är nu en liten gul fågel, mamman vill egentligen bara ned, men inte för fort, utan sådär lite lagom fort. Mirakulöst tar sig både mamman och Prinsessan ner hela vägen, fast vi lyckas spräcka en hel del av isen i rutschkanan så det rasslar bakom oss, små iskristaller som störts av vår vådliga färd. Vi flyger långt bort från rutschkanan, Prinsessan studsar upp och skrattar och springer mot tornet igen, mamma kom nu vi måste åka mera. Mamman är inte lika smidig, lite beror det på att benen faktiskt är lite skakiga nu, men så småningom reser sig även den lila figuren och börjar klättringen upp till toppen igen och igen och igen....

När mamman, Prinsessan, LillMucklan och pappan efter någon timme går hem så står rutschkanan kvar i samma skick som de fann den, rutschkanan är fortfarande böjd och fin, precis som den ska vara. Så den står väl och väntar där tills vi kommer imorrn igen, kan tänkas...