"Jag kan ju nästan allting"

Prinsessans allra första kärlek var lilla spöket Laban, om och om igen såg vi de filmerna och det är fortfarande de filmerna hon vill se när hon är ledsen eller upprörd. Men sen upptäckte Prinsessan Lotta på Bråkmakargatan och det var kärlek vid första ögonkastet. Inte blir det hela sämre av att Prinsessan utseendemässigt, för att inte tala om humörsmässigt är lik Lotta.

Lotta på Bråkmakargatan var den första kapitelboken vi gav oss på med Prinsessan. Vi avslutade kapitlet med att natti natt Prinsessan nu ska sova, vi får läsa mer imorgon och se vad Lotta hittar på. När så Prinsessan på kvällen kom med boken under armen och sa:"Va ska Lotta göra dag då?" då visste man att det var dags för sängen.

I somras åkte vi ner till Astrid Lindgrens värld, egentligen var tanken att vi skulle lämna Prinsessans nappar till Pippi. För barnen på Kurrekurreduttön hade inga och de var så ledsna och stackars Pippis pappa kunde därför inte sova. Napparna avlämnades, men Prinsessan blev rädd för det var för högljutt kring Pippi. Vi hamnade till slut i Lottas lilla hus och här levde Prinsessan upp. Bilderna i bloggens rubrik är från det tillfället, det magiska tillfället då Prinsessan fick sitta på Lottas cykel. Den lilla röda cykeln, hon testade flera gånger, upp och ned och med Sessan hängandes i handen, precis som Lottas Bamsen. Hon pillade in under staketet och besökte Tant Berg och vad hon kommer ihåg bäst av besöket är just Lottas hus. Hur gick det med napparna då kanske ni undrar? Två nätter försökte Prinsessan komma till ro, liten och blek låg hon i sängen och grät tyst, frågade inte efter napparna men var uppenbart olycklig. Så till natt nummer tre förklarade vi att kapten Långstrump hade skickat tillbaka en napp till Prinsessan, för det hade blivit en för mycket. Då brast det för Prinsessan hon grät och hon grät och snuttade lyckligt på nappen, för att sedan tvärsomna. Hon vaknade till en liten stund och frågade om det var säkert att barnen på Kurrekurreduttön faktiskt fortfarande sov. När hon fick svaret ja så somnade hon om med den lilla handen hårt hållandes i nappen.

När vi nu var nere sist i Gbg så hade Prinsessan bestämt att hon hette Lotta. Tänk er hennes glädje när personalen faktiskt kommenterade att hon var lite lik Lotta. Snabbt som sjutton hängde vi på detta infall från Prinsessan och så fort hon klarade av något jobbigt så sköt vi in: "Tänk Prinsessan vad du kan, du är ju nästan som Lotta, du kan ju nästan allting"
Ett litet lyckligt leende på Prinsessans läppar, å svaret."Ja preciiiis som Lotta".

Detta hänger kvar, så när vi ska göra saker nu som hon inte gillar så spänner hon ögonen i mig och frågar:
"Kan jag nästan allting, som Lotta?"
"Ja hjärtat du kan nästan allting precis som Lotta"

Det är väl så med våra hjärtisar, envisa som sjutton och tänk de klarar nästan allting, för de har viljan, även om orken ibland saknas. Med den tron att man kan nästan allting och lite (läs mkt) vilja finns så kan de flytta på berg. Jag hoppas att vi föräldrar framöver kan hjälpa henne att behålla den tanken, att hjälpa henne att tro på att hon faktiskt kan nästan allting och lite till så länge hon bara vill.