En liten pausfågel

Ordentligt inpackad i flera lager för att klara kylan lite längre, men jag tror att blodcirkulationen i extremiteterna är bättre nu. Förut var hon blåfrusen efter bara några minuter, nu är hon visserligen kall när vi kommer in men inte alls på samma sätt.

Ibland är det nog tur att man alla gånger inte inser hur sjuka de är fråns efteråt, eller jo vi misstänkte ju att hon var riktigt dålig när hon inte längre vill leka utan bara satt i soffan. Men försämringen hade ju smugit sig på henne gradvis.

De varningstecken vi skulle titta efter var: andfåddhet, svettningar och trötthet, dvs de första tecknen på hjärtsvikt.

Det enda vi kanske såg var trötthet, men så har vi å andra sidan ett barn som inte sover ordentligt på nätterna så det kunde lätt bortförklaras. Andfåddhet och svettningar såg vi inte alls, vad vi istället sett är coopingstrategier, något som jag läst att hjärtebarn är fenomenala på. Aldrig att ett barn erkänner att han eller hon inte orkar, istället snurrar man upp i mammas eller pappas famn för att kramas och gosa en stund och passar samtidigt på att hämta andan. Sen far man runt en stund till, sen oj titta nyckelpigan där borta i gräset måste ju studeras en stund. Så som barn egentligen gör, lite rastlöst och så mycket att upptäcka och som kan fånga deras intresse, men hjärtisarna lär sig att använda det till sin fördel, på gott och på ont.

Barn känner inte efter så mycket, de är lite mer impulsstyrda, på gott och ont. Därför har vi definierat om varningstecknen litet, varningsklockar bör ringa om:
Barnet inte vill leka på samma sätt längre
Barnets beteende väsentligt förändras, tex från att ha varit rörligt och älskat att springa plötsligt blir alltmer stillasittande.
Barnet uppvisar influensasymtom - fast utan närvaro av en infektion, dvs ynklighet, irritation, ömhet i kroppen och bara vill vara nära och kramas.

Idag var vi ute en hel halvtimme innan Prinsessan frös och ville in, en halvtimme då Prinsessan for runt med sin stora spade och hjälpte till att skotta, jaga LillMucklan och bara hoppade och skuttade i snön. Sådär som barn ska göra och som barn ska ha utrymme och möjligheter att göra. Så jo den här sista operation var hon verkligen i behov av, det inser vi nu, men när vi fick beskedet fick vi en chock, för hon var ju så frisk?

Nu är hon frisk, även om frisk är ett en svår definition, kanske borde jag istället skriva att just nu mår hjärtat bra. Just nu är hon skuttig och fylld med energi, det var hon inte då. Det inser vi nu. Men ibland är det svårt att inte titta på ytan och på ytan ser hon ut som vilket annat barn som helst.