Varför äter Prinsessan inte?

Mat är en central del i människans liv, en del älskar mat alltför mycket, en del hyser hatkärlek till maten, men mat upptar mycket av våra tankar. Många har matlistor, maten är planerad långt i förväg - så att vi med säkerhet vet att vi kommer att få i oss mat och att kosten är någorlunda varierad. Vi pratar ofta om att unna oss något extra gott till helgen, när vi träffar människor är det ofta över en bit mat eller fika.

Maten är en stor del av det sociala livet, något att samlas kring, något att diskutera, något av att avnjutas tillsammans, något att bjuda på. Läser man receptböcker förekommer inte sällan orden kärlek och mat tillsammans, att lagas med kärlek, kärleksfullt tillagat, med omsorg och kärlek osv. Långa långa utläggningar i dessa böcker om krångliga tillvägagångssätt men hur man gärna gör allt detta för att bjuda dem man älskar på det lilla extra.

Men nu äter Prinsessan alltså inte. Eller jo hon äter, men inte mycket och väldigt mycket på Prinsessans villkor

Något som sällan tas med i ekvationen, att dem man bjuder inte äter, ja men seså då får ni väl göra er till och försöka med något annat, jaha nehej det fungerade inte heller, förvirrad min och kliande i huvudet. All mat som kärleksfullt tillagats ner i vasken, ser hur den sakta snurrar ner i avloppet och spolas ut, timmar av förhoppningar och glädje då man försökt men det hjälper ju inte till. Många var de böcker med recept på mos och puréer, barnets första mat, som vandrade in och ut genom våra dörrar. Vi köpte hem, vi tillredde, vi försökte med tilltalande tallrikar, variation i smak och färg. Prinsessan rynkade på sin lilla näsa. En köpeburk kunde ibland passera, givetvis kylskåpskall något annat var inte att tala om, en illaluktande grådassig stabbig sörja som Prinsessan stoppade i sig.

Någon gång kunde Prinsessan faktiskt smaka på det som tillagats, flera skedar åt hon då, för att se helt plötsligt bara öppna munnen och låta allt välla ut. Ett beteende som fortfarande finns kvar, till synes äter hon med god aptit och sen utan förvarning så väller maten ut, utan förvarning och utan förklaring. Jag kan inte hjälpa det men jag kväljs av det beteendet och det har varit orsak till många matkonflikter.

Vi har frågat oss, så många gånger att frågan börjar bli luggsliten i kanterna, varför äter Prinsessan inte?

Man måste äta för att orka fungera, på tom mage mår man inget bra, en tom mage kurrar, humöret är i botten, mat måste man ju äta. Maslow´s behovstrappa har ju med mat som en del av det första trappsteget för att människan ska orka ta sig uppåt på trappan och utvecklas. På tom mage orkar man inte ta till sig tillvaron på samma sätt, på tom mage är man trött och stingslig.

Men hur ska vi få Prinsessan att förstå det? och varför äter hon inte..

Vi har inget svar på denna fråga, men vi har funderingar och teorier.

Ena teorin baseras på att Prinsessan inte känner av när hon är hungrig, först när hon ser att vi lagar mat kan hon kanske koppla måendet till avsaknaden av mat. Problemet är bara att när vi väl serverar henne mat så kan det ha gått så långt att hon inte är hungrig längre. Blodsockret är för lågt för att hon ska orka äta och grinigt tittar hon bara på det vi serverat henne. Vi har försökt hitta hennes "fönster", dvs när hon kan vara mer mottaglig för mat, fast det har gått sådär. Så vi är inte helt säkra på att hon faktiskt blir hungrig, ens när hon känner att vi lagar mat, det är bara ett antagande.

Orsaken till detta tror vi är sondningen och de matrutiner som fanns på sjukhuset. Exakt var tredje timma ska barnen äta, vare sig de är hungriga eller inte, de får aldrig en chans att känna efter och sedan meddela att de behöver något, utan maten kommer, den erbjuds och nekar barnet så sondas den istället ned. Visst hjärtisarna är så svaga och de behöver all näring de kan få - det är inte det jag ifrågasätter, men jag tror att en del av det naturliga samspelet sätts ur spel. En del vårdpersonal och även föräldrar, dessvärre, sondade även barnen utan att säga till först, ingen liten klapp på handen, eller ett försiktigt:"Nu kommer det mat lilla hjärtat". Utan plötsligt fylldes den lilla magen med mat, var den kom ifrån vet inte barnet, barnet vet bara att nu var magen full. Så kan det vara ena dagen, nästa dag kanske barnet inte får någon mat alls, utan endast glukosdropp - om ens det, för då är det dags för undersökningar som de måste fasta inför. Då kan barnet skrika sig hest för att magen kurrar och bullrar, men det hjälper inte, för de får ingen mat, så skjuts underökningen eller operationen upp och barnet får vänta några timmar till. Så sätts återigen samspelet ur funktion, barnet markerar vad han eller hon behöver, men ingen lyssnar, eller jo man lyssnar men man kan inget göra. För Prinsessan där rösten även försvann så försvann ju även möjligheter att kommunicera en önskan om mat eller vatten också.

I anknytningen och samspelet med det lilla barnet är maten centralt, barnet kommunicerar sina behov till förälder eller vårdare, denne uppfattar signalerna och tillgodoser behoven. Men ibland sätts denna naturliga kommunikation ur spel och det ger problem. Förhoppningen är ju att man kan arbeta bort dessa problem, att barnet lär sig koppla ihop kurr och oro i magen med att det är hungrigt och att mat kan lösa de problemen.

Den andra teorin vi arbetar med är att det handlar om kontroll, kontroll över det Prinsessans kan kontrollera. Jag inser hur absurt det låter, en 3-åring som kontrollerar, som sedan hon var halvåret har kontrollerat intaget av mat. Fast ser man det i perspektivet av att det inte är så mycket mer hon kan kontrollera, förutom maten så är det kanske inte så absurt längre!? I en värld där Prinsessan inte kan kontrollera något, i en värld där Prinsessan aktivt måste delta i den ena undersökningen efter den andra, någon hon protesterar högljutt emot, men vad hjälper det? En tillvaro som många gånger är väldigt skrämmande för ett litet barn, där hennes nej inte är ett nej, utan man ändå våldför sig på hennes lilla kropp. Jag vet att det är starka, obehagliga ord, men att bli fasthållen och att tvingas delta i allt detta trots att man har panik och ångest - då finns inget annat ord än övergrepp tillgängligt. Att inte förstå vad som händer med en, att inte kunna kommunicera, att inte kunna säga nej, att få höra att det här gör vi för ditt eget bästa. Men om jag inte vill det då? Att ingen ändå lyssnar på det jag har att säga.

Då kommer kontrollen att istället få sitt utlopp någon annanstans, i ett utrymme som man faktiskt kan kontrollera. Ett vanligt mänskligt beteende, för människan mår inte bra när hon saknar kontroll, för det inger osäkerhet, att tappa kontrollen är att tappa fotfästet. Man behöver kontroll om det så bara är kontrollen över hur tröjorna viks efter tvätten, eller hur matbordet dukas, men kontrollen behövs, vi behöver kontrollera iallafall en liten aspekt av våra liv. Prinsessan kan kontrollera vad hon stoppar i sig och det gör hon. Vi kan erbjuda glass och en massa annat som hon gillar, men det spelar ingen roll för den lilla munnen är ändå ett litet smalt streck, hon vill inte delta i det.

Prinsessan kontrollerar,Prinsessan bestämmer, det är Prinsessans villkor som gäller. Vi är på hennes område nu och hon dikterar spelreglerna. En 3-åring som bestämmer spelreglerna, ja så är det, men det är bara att spela med, för vi kan inte ändra på det ... just nu... Vi måste försöka respektera detta och lyssna på vad Prinsessan försöker säga - så att vi inte gör det värre. Men det gör ont, när man inser att Prinsessan är hungrig, eller att hon iallafall borde vara det, men att hon medvetet gör valet att inte äta.

Det är bara på natten som hon tillåter sig slappna av, då försvinner kontrollen för ett tag - så att hon halvt sovandes suger i sig vällingen. Milliliter efter milliliter, deciliter efter deciliter, flaska efter flaska, natt efter natt. Men det ger lite hopp att om Prinsessan bara kan börja slappna av på dagen, släppa kontrollen och så kanske, eventuellt kanske börjar det även försvinna makaroner, köttbullar, potatis och korv från tallriken... kanske.... någon dag... kanske...