Det årliga julbadet

 

Nja årliga och årliga julbadet var det ju inte, men det var ett tag sen vi fick bada med Prinsessan. Efter operation får man ju inte bada på ett antal veckor, vilket har varit jättetrist för det är en av de få saker som Prinsessan verkligen gillar och även behöver. Badet hjälper Prinsessan att slappna av och det är även en av de få saker som vi kan göra som familj utan att det blir panik. En bassäng bara för oss och 34 grader i vattnet,  helt ljuvligt. Så vi tjuvstartade faktiskt förra veckan, på med lite plast över operationsärret och sedan tvätta rent ordentligt med handsprit efter badet.

När Prinsessan kom hem efter sin andra operation var hon stel i kroppen, hon ville inte riktigt röra på sig. När hon slog ut med armarna samtidigt så grimaserade hon illa. Det kändes inte så roligt att se och vi förstod ju varför hon kanske inte ville röra sig, två operationer på fyra månader måste lämna spår i kroppen. Men vi bestämde oss iallafall för att ta kontakt med sjukgymnasten, kanske skulle vi även få slut på alla de dumma kommentarer om hur sen Prinsessan var i utvecklingen. Vi erbjöds då en möjlighet att få börja simma med Prinsessan på rehabiliteringsbadet, med förhoppningen att lite värme skulle göra så att Prinsessan vågade/ville sträcka ut sig lite mera och underlätta rörelse.

En totalt avslappnad liten tjej hade vi i badet, som plaskade och skvätte vatten, även om det tog ett par gånger för henne att förlika sig med att bada i så mycket vatten. Även om bassängen inte är stor så är det ju en väldig skillnad mot badkaret hemma. Vi var på ett återbesök hos sjukgymnasten i mars och då fick jag även lite tips på hur jag kunde stötta Prinsessan så att hon skulle lära sig att sitta själv. Två dagar tog det så satt Prinsessan på egen hand. Även om barn generellt inte tänker på smärta såsom vi vuxna gör kan de ändå bli skrämda när det gör ont och försöka minimera skadan genom att röra sig mindre.

Vi har haft turen att få ha kvar vår tid i badet, så vi badar en gång i veckan. En skön och återkommande rutin för Prinsessan och givetvis resten av familjen. Badet speglar även Prinsessans mående och hur stort vårt förtroendekapital för tillfället är. Efter sommaren då vi hade haft det lugnt och skönt överraskade Prinsessan oss genom att hoppa från bassängkanten ner i famnen på oss, någon gång missade hon så vi fick fiska upp henne - men hon var lika glad för det. Hon gick även ner för trappan själv, kände att hon bottnade och kavade runt i bassängen. En Prinsessan tillfreds med sig själv och med full tillit till sina föräldrar. 

Sen åkte vi ner till Gbg för undersökningar, sprang gatlopp en hel dag där - kom hem och Prinsessan återgick till sitt vanliga beteende, att sitta i trappan och försiktigt plaska med fötterna, hälla vatten i och ur hinkar och vattenkannor. Besöket hade tagit enormt på hennes krafter och som föräldrar hade vi blåst en del av vår tillit, fötroendekapitalet hade sjunkit - fast de undersökningarna var viktiga så vi hade inte så mycket val. Det tog någon månad så hoppade Prinsessan enstaka gånger per tillfälle i pappas famn - pappa som inte hade tjuvhållit henne och gett henne mediciner i Gbg. 

Såhär efter operationen så har hon bara rört sig på de översta trappstegen, men det är mer än vi vågade hoppas på iallafall. För det har funnits de gånger då hon har mått så dåligt så hon har suttit som en liten apbebis i famnen, tätt lindad kring min kropp och vi har fått guppa långsamt fram och tillbaka i bassängen och försiktigt nynnande på någon sång. Men efter ett tag har värmen och vattnet iallafall fått henne att slappna av och man har känt hur hon har börjat att våga andas igen.

Vi hoppas att Prinsessan nästa år kanske kan börja våga att hoppa från kanten igen och börja lita på oss föräldrar igen. För det är ju inte som att vi vill hålla fast henne och vill göra allt som görs, men ibland är det nödvändigt och då måste vi göra det.