Så var det lucia igen, årets ljusfest och samtidigt den dagen på året som är som allra svartast för mig. Alldeles för många minnen från Prinsessans första lucia då hon återigen låg på operationsbordet. Då vi tvingades lämna bort vår lilla pepparkaksgumma. Den andra operationen var på så många sätt värre än den första, för vi visste vad vi hade att vänta oss och sen tog operationen så lång tid.
Lucia året efter Prinsessans operation gick makens äldsta vän bort, bara sådär, inga förvarningar, hjärtat bara gav upp. En ung man bara försvann, hans fru blev änka och deras två små barn blev faderslösa. Ni vet sådär som det inte ska bli, utan som det blir när det bara blir så fel, så oändligt fel, sådär som det blir när det inte finns några garantier för någonting.
Förra året höll vi bara andan, undrade vad som skulle inträffa då, men till vår förvåning så stod alla i vår närhet på benen och såg väldigt glada ut. Lillasyrran berättade tom då att hon väntade smått, en liten kusin till barnen som föddes i juli i år. Tja så kanske var luciaförbannelsen då bruten?
Nja igår ringde min mamma och berättade att min ingifta morbror ska opereras för en hjärntumör på torsdag. Inte för att vi har så mycket kontakt i dagens läge, men när jag var liten var jag en hel del hos dem, så det känns lite jobbigt. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt har kontakt med mina känslor, känner mig lite domnad, det finns inte utrymme för mer sorg och tårar. All turbulens och trauma
kring Prinsessan har liksom bäddat in de känslorna i bomull, eller så kanske de helt enkelt är slut? Att vi har använt vår ranson av sorg och tårar på Prinsessan. Ni vet ungefär som i Tage Danielssons bok "Sagor för vuxna barn" där Gud ransonerar ordet. Att efter ett tag kan man inte känna så mycket mer, för det finns inte mer att känna.
Likväl är det jättejobbigt att se luciatåg, för i mitt huvud spelas det luciatåg upp som vi såg på tv:n på 323:an den morgonen då vi väntade på att få gå upp till operation. Så sköljer alla de känslorna över mig, som en svallvåg, all panik, all ångest, all vanmakt och ovissheten.
Fast Prinsessan ville ju se prinsessan med ljus i håret, så vi tog oss iallafall upp till biblioteket där det skulle vara ett litet luciatåg. Prinsessan uppskattade det hela och satt och småsjöng med och tyckte att prinsessorna var jättevackra. Men vad var det för konstigt de där med stora hattar i bak? Stjärngossar fungerade inte som förklaring, hennes lilla pannan var djupt rynkad. Sen kom hon på det själv, det var ju prinsar - såklart, så sen kunde hon slappna av igen. Även om det givetvis var lite underligt att tomtarna inte hade något skägg, för det har ju Tomten, fast kanske ska vi vara glada att småtomtarna inte hade skägg då LillMucklan är livrädd för tomteskägget.
Ja barnen hade jättekul tills det kom en grupp pensionärer och ställde sig framför oss, trots att det fanns hur mycket plats som helst bakom oss. Fick dem heller inte riktigt att flytta sig, man kan ju inte morra i hur mycket som helst heller då kören som sjöng var ganska lågmäld. Prinsessan fick iallafall panik för hon kände sig instängd så var bara att rulla iväg ut så fort som möjligt. Passade på att köra på vagnen ganska hårt så den rullade in i folk framför mig ordentligt, väste ett inte alltför vänligt menat ursäkta men ni står i vägen och gick därifrån. Det gav mig lite tillfredsställelse faktiskt, blir så ledsen när man bara ser till sina egna behov och inte tittar på hur man påverkar omgivningen. Nå jag tror det får bli ett eget blogginlägg om det så småningom.
Ute på torget pekar Prinsessan på "pizzaplaneten", där vill jag äta nu mamma. Jaha frågar jag förvirrat, det vill du, vad äter man där för gott då? En massa pizza mamma, säger Prinsessan. Det har hon helt rätt i för de har pizzabuffe på lunchen, fast vi har inte ätit där på säkert ett år, så hur i sjutton kom hon ihåg det? Förklarade för henne att hon får prata med sin pappa om vi kanske kan äta lunch där på torsdag då vi kommer från BUP, och om vi lyckas komma före lunchen så det inte är för mycket folk. Det verkade hon nöja sig med. Passade på att leka lite i parken på vägen hem. Sen var barnen ganska trötta, så vi satt och tittade på youtube och hittade detta underbara lilla klipp, håll till godo.
Lucia året efter Prinsessans operation gick makens äldsta vän bort, bara sådär, inga förvarningar, hjärtat bara gav upp. En ung man bara försvann, hans fru blev änka och deras två små barn blev faderslösa. Ni vet sådär som det inte ska bli, utan som det blir när det bara blir så fel, så oändligt fel, sådär som det blir när det inte finns några garantier för någonting.
Förra året höll vi bara andan, undrade vad som skulle inträffa då, men till vår förvåning så stod alla i vår närhet på benen och såg väldigt glada ut. Lillasyrran berättade tom då att hon väntade smått, en liten kusin till barnen som föddes i juli i år. Tja så kanske var luciaförbannelsen då bruten?
Nja igår ringde min mamma och berättade att min ingifta morbror ska opereras för en hjärntumör på torsdag. Inte för att vi har så mycket kontakt i dagens läge, men när jag var liten var jag en hel del hos dem, så det känns lite jobbigt. Samtidigt så känner jag att jag inte riktigt har kontakt med mina känslor, känner mig lite domnad, det finns inte utrymme för mer sorg och tårar. All turbulens och trauma
kring Prinsessan har liksom bäddat in de känslorna i bomull, eller så kanske de helt enkelt är slut? Att vi har använt vår ranson av sorg och tårar på Prinsessan. Ni vet ungefär som i Tage Danielssons bok "Sagor för vuxna barn" där Gud ransonerar ordet. Att efter ett tag kan man inte känna så mycket mer, för det finns inte mer att känna.Likväl är det jättejobbigt att se luciatåg, för i mitt huvud spelas det luciatåg upp som vi såg på tv:n på 323:an den morgonen då vi väntade på att få gå upp till operation. Så sköljer alla de känslorna över mig, som en svallvåg, all panik, all ångest, all vanmakt och ovissheten.
Fast Prinsessan ville ju se prinsessan med ljus i håret, så vi tog oss iallafall upp till biblioteket där det skulle vara ett litet luciatåg. Prinsessan uppskattade det hela och satt och småsjöng med och tyckte att prinsessorna var jättevackra. Men vad var det för konstigt de där med stora hattar i bak? Stjärngossar fungerade inte som förklaring, hennes lilla pannan var djupt rynkad. Sen kom hon på det själv, det var ju prinsar - såklart, så sen kunde hon slappna av igen. Även om det givetvis var lite underligt att tomtarna inte hade något skägg, för det har ju Tomten, fast kanske ska vi vara glada att småtomtarna inte hade skägg då LillMucklan är livrädd för tomteskägget.
Ja barnen hade jättekul tills det kom en grupp pensionärer och ställde sig framför oss, trots att det fanns hur mycket plats som helst bakom oss. Fick dem heller inte riktigt att flytta sig, man kan ju inte morra i hur mycket som helst heller då kören som sjöng var ganska lågmäld. Prinsessan fick iallafall panik för hon kände sig instängd så var bara att rulla iväg ut så fort som möjligt. Passade på att köra på vagnen ganska hårt så den rullade in i folk framför mig ordentligt, väste ett inte alltför vänligt menat ursäkta men ni står i vägen och gick därifrån. Det gav mig lite tillfredsställelse faktiskt, blir så ledsen när man bara ser till sina egna behov och inte tittar på hur man påverkar omgivningen. Nå jag tror det får bli ett eget blogginlägg om det så småningom.
Ute på torget pekar Prinsessan på "pizzaplaneten", där vill jag äta nu mamma. Jaha frågar jag förvirrat, det vill du, vad äter man där för gott då? En massa pizza mamma, säger Prinsessan. Det har hon helt rätt i för de har pizzabuffe på lunchen, fast vi har inte ätit där på säkert ett år, så hur i sjutton kom hon ihåg det? Förklarade för henne att hon får prata med sin pappa om vi kanske kan äta lunch där på torsdag då vi kommer från BUP, och om vi lyckas komma före lunchen så det inte är för mycket folk. Det verkade hon nöja sig med. Passade på att leka lite i parken på vägen hem. Sen var barnen ganska trötta, så vi satt och tittade på youtube och hittade detta underbara lilla klipp, håll till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar