Kommer ni ihåg när ni var små? När det var sådär jättemysigt och spännande att bygga en koja. Filtar, kuddar, bord och allt annat som kunde användas drog man fram. Var mamma på riktigt gott humör kunde vi få använda soffkuddarna och soffan att bygga med.
Sedan satt man därinne i sin lilla borg, slott eller hus beroende på vad man hade bestämt att det skulle vara.
Jag hade faktiskt glömt bort den tjusningen, hur kul det var ´med lite filtar och kuddar. Tills igår då, vi hade precis varit ute och barnen behövde sysselsättas, de var griniga men hade liksom inte ro att sitta ner riktigt.
Så maken byggde dem en koja. Prinsessan blev överlycklig, precis som Totte och Malins koja. Barnen försvann in i kojan och där satt de sedan och läste böcker.
Det var länge sedan de satt och läste böcker på det sättet, men tydligen var detta magiskt på något sätt.
Sedan hämtades även vatten och mellis in i kojan. Barnen vinkade hejdå, nu går vi in till oss en stund och där satt de och läste. Ja vad ska man säga ibland behöver man kanske inte anstränga sig så mycket. Lekland och äventyrsbad i all ära, men möjligheten att få använda sig av sin fantasi tror jag är enorm. Allt behöver inte vara så tillrättalagt, det behöver inte vara regelrätta små kopior utav verkligheten. Att istället få möjligheten med hjälp av tankar och lek till att göra föremålet till något annat tror jag är så oändligt viktigt för barnet.
Jag vet inte hur länge de satt därinne, men det var länge och de var sams. Så småningom flyttades även spelkorten in, de sorterades och delades, något som i vanliga fall brukar orsaka slagsmål och slit i håret. Men inte i kojan, kanske en fredad zon?
Vi såg bara fötterna på dem när vi kikade in efter dem, jag försökte mig även på att fotografera dem ovanifrån. Fast då blev LillMucklan riktigt arg, sådär som bara hon kan bli. Illröd i ansiktet och med en röst som skär genom märg och ben: "Bort mamma"
Jag hade faktiskt glömt bort den tjusningen, hur kul det var ´med lite filtar och kuddar. Tills igår då, vi hade precis varit ute och barnen behövde sysselsättas, de var griniga men hade liksom inte ro att sitta ner riktigt.
Så maken byggde dem en koja. Prinsessan blev överlycklig, precis som Totte och Malins koja. Barnen försvann in i kojan och där satt de sedan och läste böcker.
Det var länge sedan de satt och läste böcker på det sättet, men tydligen var detta magiskt på något sätt.
Sedan hämtades även vatten och mellis in i kojan. Barnen vinkade hejdå, nu går vi in till oss en stund och där satt de och läste. Ja vad ska man säga ibland behöver man kanske inte anstränga sig så mycket. Lekland och äventyrsbad i all ära, men möjligheten att få använda sig av sin fantasi tror jag är enorm. Allt behöver inte vara så tillrättalagt, det behöver inte vara regelrätta små kopior utav verkligheten. Att istället få möjligheten med hjälp av tankar och lek till att göra föremålet till något annat tror jag är så oändligt viktigt för barnet. Jag vet inte hur länge de satt därinne, men det var länge och de var sams. Så småningom flyttades även spelkorten in, de sorterades och delades, något som i vanliga fall brukar orsaka slagsmål och slit i håret. Men inte i kojan, kanske en fredad zon?
Vi såg bara fötterna på dem när vi kikade in efter dem, jag försökte mig även på att fotografera dem ovanifrån. Fast då blev LillMucklan riktigt arg, sådär som bara hon kan bli. Illröd i ansiktet och med en röst som skär genom märg och ben: "Bort mamma"
En fredad zon för två småmucklor där föräldrar är bannlysta! :D Härligt att läsa!
SvaraRadera