Idag är en sån där dag

En sån där dag som egentligen alldeles säkert är en vanlig dag. En dag då inget läkarbesök ska göras, vi behöver egentligen ingenting göra och då tappar jag fotfästet en smula. För min dag idag har ingen mening, jag har inget mål att uppfylla och jag vet inte riktigt var jag ska börja med allting.

Jag är rastlös, trött, irriterad och i enkla svenska termer en riktig PMS-kärring idag. En sån där dag då jag vill bita någon bara, även om någon närmade sig försiktigt med en biskvi skulle jag nog bitas, bara för att jag kan. Har för övrigt inte sovit många timmar under helgen, för sjukhusbesöket fick Prinsessan ordentligt ur form, som vanligt. En gång i timmen har hon vaknat och gråtit, ibland har det inte känts som någon ide att somna om.

Igår var barnen extra mycket barn, LillMucklan var överallt och ingenstans, tog sig in i skåp och lådor och moffade allt hon kom över, eller stoppade ner saker i toaletten. Snabb är hon också. I släptåg har hon Prinsessan som ivrigt talar om för henne att så får hon inte göra. Sedan har barnen tittat lite mycket på Madicken så några nya vackra ord finns ni i deras vokabulär, som j***lunge, vilket de använder frekvent när de inte sitter på varsin kant och vrålar dumma dig åt varandra.

För tillfället känns det mest som man bara längtar tills att det ska bli kväll så att det kan bli lite tyst inomhus, att man ska få lugn och ro. Fast då har jag på något sätt ändå förträngt Prinsessans icke-sovande på nätterna, så jag vaknar oftast tröttare än när jag gick och la mig. Samtidigt som denna längtan till kvällen finns så får jag panik varje gång jag går och lägger mig, för just nu känns det som att det är skymningsdags hela tiden. En dag går så fort och sedan ligger vi där i sängen igen och har egentligen ingenting gjort under dagen. Jag skulle vilja vända detta, från att jag upplever att det blir natt hela tiden till att jag upplever att nu är det dags för en ny dag. Det var länge sedan alla dagar började smälta samman för mig.

"Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch
samma sak händer imorgon jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo"
("Vad skall du bli", Ebba Grön)

Sedan är jag frustrerad för i mitt huvud bor en massa små berättelser, ord och meningar som trängs och vill komma ut, helst allihop på en gång. Berättelser om maten, tankar om sömnen, teorier om Prinsessans ångestattacker och så allting däremellan, stora funderingar och små livsåskådningar. Men de kommer liksom inte ut, för jag kan inte greppa orden, jag vet inte var jag ska börja, eller vad jag ska börja med, för någonstans känns det viktigt att det kommer ut rätt. Så orden och funderingarna blir kvar i mitt huvud, där de bråkar och stökar runt. Ibland önskar jag att jag hade en kran som jag kunde koppla in som dränerade bort allt detta, sorterade, filtrerade och fick ut all denna bråte i förståelig text.

Idag skulle jag behöva hitta ett mål och mening, känna mig behövd, känna att jag gör skillnad och att vi tar oss någonstans. Sen finns en önskan om att sluta vara så arg, att släppa den ilska jag känner mot vissa personer, för de är inte värda allt det engagemanget. Jag skulle vilja släppa det bara, men det gnager längst bak i huvudet. Man måste förlåta för att kunna gå vidare, fast förlåta betyder inte glömma och det betyder inte att man ska utsätta sig för det igen.

Inser även att vi inte riktigt har hämtat oss efter sista operationen, jag tror inte vi fattat att vi faktiskt varit nere i Gbg och redan kommit hem. Allt gick så fort, från det att vi fick besked om att hjärtat inte mådde bra tills vi stod uppe på operation och lämnade ifrån oss Prinsessan och sen hastigt och lustigt spottades tillbaka ut i verkligheten. Jag borde egentligen känna lättnad för att allt gick så bra och det gör jag på ett sätt, men all ångest, oro och ont i magen som vi kände innan det försvinner inte bara huxflux. Någonstans rymmer även detta sorg, för vi kan hastigt och lustigt befinna oss nere i Gbg igen, det är på intet sätt klart och färdigt. Bara den tanken gör att det är svårt att andas. Men just nu mår Prinsessan bra, fysiskt och det borde jag försöka fokusera på. Att leva här och nu och ta till vara på alla de där underbara tillfällena, som just nu när barnen hjälps åt att klä julgranen (för 54:e gången idag), de är glada, tillfreds och Prinsessan sjunger även och klappar emellanåt LillMucklan förstrött på huvudet.

Gud, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra,
mod till att förändra de saker jag kan
och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.

Jag behöver hitta en början.